Missförstå mig rätt!

Mitt förra inlägg väckte en hel del undran ser jag. 

Därför vill jag nu förklara mig lite. 

Jag ÄR inte ensam i detta. 

Aldrig!

Tutorn som följer med är hon som hjälper min son tillrätta med läxor...eller försöker hjälpa honom. 

Mina söner är båda av den hårdnackade sorten, tyvärr. 

Min man och jag pratar ofta, kanske till och med för ofta, om tillvägagångssätt och hur vi ska tänka om barnens både skolgång och uppfostran. 

Allt som oftast är vi överens när det kommer till stora allvaret.

Ni vet när man står där vid stupet och tänker hoppa...eller inte.

Jag har vänner av olika slag som jag kan ventilera min oro med och som kommer med förslag och stöd. 

Hunden är alltid med mig. 

Han kanske inte kan råda men jag lovar att han ser rakt in i mig.

Ja ja, han är ingen psykolog...inte än.

Jag KÄNNER mig dock ensam ibland då jag ju inte gått i skolan här och därför inte alls känner igen mig i muntliga förhör och kuggning och dylika saker. 

Det borde jag ju ha vant mig vid efter 23 år i Italien. 

Fast det har jag då inte.

Så förutom att man i ett par har väldigt olika sätt att reagera på så finns den kulturella skillnaden också med i bilden. 

Därför går jag i taket emellanåt. 

Då slår jag näven i bordet. 

Det gjorde jag häromdagen. 

Nu tycker tutorn att jag ska be om ursäkt. 

Det tänker jag inte göra. 

Arrogans tål jag bara inte och vill verkligen inte vara med om att uppmuntra den.

Inte heller vill jag be om förlåtelse för att jag lät min panik flyga runt  en lärare lite. En lärare som aldrig sagt något positivt om min son. Inte en enda lite plutt grej...

Jag står för det jag sagt. 

Min man är med mig i detta. 

Han har själv bett samma lärare fara och flyga.

Kanske var mitt sätt fel. 

Kanske borde jag ha finslipat orden lite innan de flög ur mig.

Det som gör att jag exploderade häromdagen bottnar i min ständiga skuldkänsla. 

Den som gör att ensamhetskänslan tar mig och färgar av sig på min text också.

Jag tror att allt är mitt fel. 

Till och med att det regnar, säger mannen när han vill reta gallfeber på mig.

Men han har rätt. 

Jag kan få till det så att det ser ut som om det var jag som dansade regndansen när alla andra bad om sol.

Därför handlade det om en sekund, när hon den där falska babblade om psykologisk hjälp för min son som uppenbarligen har det mycket svårt  (som om hon brydde sig och inte bara tycker att han är till besvär....), för att jag skulle flyga i luften. 

Det tickade redan för fullt. 

Att mina söner helt klart inte mår bra är mitt och bara mitt fel. 

Därav känslan om att sitta på en öde ö och där det inte ens är lönt att kunna språket.

Men jag kommer igen. 

Måste det. 

Kämpa vidare. 

Tillsammans med man, hund, vänner och framförallt söner.

Vänta ni bara!