"Varför jag inte tycker om att åka taxi"

Nu hade jag tänkt mig ett inlägg i ett utmålande av roms taxichaufförer med svart färg på penseln. 

Så blir det inte. 

Jag avskyr att åka taxi.

Vet inte riktigt varför.

Man är utsatt... det är man på bussen också. 

Man är i någon, kanske, toknisses händer...ja, hur många galna busschaufförer har jag inte råkat ut för. Det stod till och med i tidningen om en som högljutt bråkade med sin tjej per telefon för att sen tvär stanna be alla passagerarna gå av och lämna dem där med långa ansikten.

Köra bil själv i den här staden kan bli ett riktigt äventyr det med. 

I måndags hade vi tid på gips avdelningen på ortopeden strax intill universitetet klockan 11 på förmiddagen. 

Jag som varit fullständigt övertygad om att min egen bil var den enda vägen att följa började långsamt inse att det nog inte skulle finnas några parkeringar just framför universitetet vid den tiden på dagen.

Svärfar stod på telefonen flera dagar innan för att övertyga mannen om att han gift sig med en galning som tänkte utsätta hans älskade första barnbarn för, om inte livsfara, så åtminstone för ett vanvettigt äventyr. 

Då messade jag mina närmaste Rom-väninnor med frågan. 

Svaren blev en kör; åk taxi! 

Inget snack om saken. 

Svälja ner "inte ge svärfar eller någon annan olyckskorp jag känner rätt" och förkunna för sonen att han måste vara klar då jag skulle ringa efter dyrgripstransporten, var det enda jag kunde göra.

Fast jag var fortfarande övertygad om att det skulle bli , inte bara kostsamma, men även ytterst otrevliga dit- och hemresor. 

Efter telefonbokningen följde en diskussion med sonen som drog av sig högerskon igen då det stod klart att de sagt att taxin kom om fem minuter. 

Evighet för en tonåring. 

Min oro började gnaga. 

Vad var det jag sa, ringde envist i mina öron. 

Efter att ha övertygat ungen om att det skulle ta lite tid för oss att ta oss ut på gatan, med kryckor och allt, stod vi där och ballglodde på en tom gata, i lite över fem minuter.

Sur var han. 

Sur var jag. 

-Vad var det jag sa, sa han. 

Ingenting sa jag.

Taxichauffören som bromsade in framför oss fick genast mina första pluspoäng. 

Han såg omedelbart pojken på kryckor och stannade därför mitt i gatan istället för klistrad intill de parkerade bilarna, för att min son skulle få svängrum. 

Det gillade däremot inte damen som kom strax efter.

Hon lade sig på tutan trots att hon sett både benstöd och kryckor. 

Galna människa!

Min son verkade vara en gymnast på hög nivå så snabbt han tog sig in i bilen.

Så vad fanns för anledning att stressa oss med tut-serenad?

Jag sa vart vi skulle. 

Unge chauffören undrade om jag hade en favorit färdväg eller om hans ide var okej. 

Där fick han ett poäng till och hans ditåkningsplan var bra.

Vid första röda ljus, då han försiktigt lyfte sin jacka från passagerar sätet och skakade den lite lätt utanför sitt öppna sidfönster, trodde jag att han skulle visa sig vara just en galning som kanske strax skulle börja dra av sig resten av kläderna och skaka andra saker med. 

Men han var snabbare än mina tankar och förklarade att det suttit ett litet bi på den. 

Bi-räddaren fick snabbt högsta betyg för det och när han lämpade av oss framför ortopeden med orden; om ni vill kan jag köra er ner på gården med. 

Men jag avböjde lite så där halvröd i ansiktet och sonen fick hoppa ner för avfarten. 

Halvröd i ansiktet för alla elaka tankar jag haft. 

Men dagen var ju inte slut. 

Vi skulle ju hem också.

Hem med ett tyngre ben. 

Jag frågade i information och en otroligt vänlig kvinna inte bara ringde taxin och bad den köra ända ned till dörren samtidigt som hon bad min son sätta sig på en stol och vänta, hon kollade också så att taxin kom på sin tv-skärm.

Denne lite äldre herre gick inte att avsky heller, hur gärna jag än skulle ha velat det. 

Han sa genast till min son att sätta sig bakom passagerar sätet då det fanns bättre plats för en inpaketerad fot där. 

Sen sa han inte så mycket men försökte på alla vis att inte köra som en tok och undvika gathål (vilket är en svår uppgift i Rom). 

Till exempel var det värsta buss och taxi filen så han bytte snabbt fil igen. 

En skam sa han. 

Det kan jag bara hålla med om.

Tackar och bockar djupt för att han förstod att man inte kan skaka fram när man nylagt gips på sin fot.

Om jag kommer på varför jag avskyr att åka taxi...ja, då ska ni få veta det.