Vändmöte

Jag går dit beväpnad.

En splitterny tutor glimmar och glittrar vid min sida, när läraren påpekar att hon tar emot en mamma i taget. 

Vi försäkrar att vi är där tillsammans.

Hon, tutorn, talar om att hon ska hjälpa min son.

Få honom att hitta tillbaka till lusten att lära igen. 

Hon säger inte att hon ska samarbeta med oss på ett vis som ska få honom sluta klippa sönder sina saker och massakrera allt som kommer i hans väg. 

Jag önskar med hela mitt hjärta att hon ska lyckas. 

Vill inte hitta fler saxar i tusen bitar.

Hon låter det inte ens komma ut i det där kalla videorummet vi sitter i, hon, jag, specialläraren och klassläraren, att hon just fått veta alla hemskheter min son kan hitta på.

Dem blinkade hon inte ens för. 

Hon är van. 

Kan det här. 

Jag som ju var kallad och tänkt alla möjliga hemska tankar om vad de ville säga mig känner mig äntligen omhändertagen. 

Min son kommer att bli hjälpt. 

Lärarna är mycket förstående även om de pekar på att andra lärare inte alls är det. 

Det blir en bra stund. 

En fredlig sådan. 

Trots att det blir bestämt att ett nytt möte ska bokas med de andra lärarna närvarande. 

Jag är ju inte så glad för sådant, men har tvingats att erkänna att det enda som kan få oss på rätt köl är att tala med alla parter. 

Klassläraren avslutar med att uttrycka att hon varit så ledsen för hur förra samtalet gått. 

Ni vet mitt hulkande möte. 

Hon blir inte alls chockad när tutorn vill att vi ska se över den personliga planen som inte alls är okej. 

Vi går därifrån och jag säger till tutorn att det är så skönt att jag fått tillbaka den där mjuka, kloka läraren som jag tänkt att hon var, istället för den där tvära som hon verkade förra gången. 

Ja, faktiskt är jag glad att jag gick dit. 

Beväpnad och allt.