trodde ni bergis att allt var frid och fröjd nu...
HA!
Lurades jag igen.
Efter att ha blivit varm i hjärtat och glad i hågen gick jag hem.
Fixade, donade och gick en sväng i regnet med vovven.
Sen gjorde jag något jag absolut skulle ha låtit bli.
Det är inte bra alls för varken min eller min långe sons mentala hälsa.
Men jag gjorde det än då.
Lurades jag igen.
Efter att ha blivit varm i hjärtat och glad i hågen gick jag hem.
Fixade, donade och gick en sväng i regnet med vovven.
Sen gjorde jag något jag absolut skulle ha låtit bli.
Det är inte bra alls för varken min eller min långe sons mentala hälsa.
Men jag gjorde det än då.
Jag klickade in mig på äldsta sonens skol-sajt.
Men jag skulle inte ha tittat i det där jädrans elektroniska registret.
Inte ens närmat mig med tång.
Inte ens närmat mig med tång.
Då kunde jag ju ha gått på och låtsas att allt var tipp topp.
Hans betyg är helt värdelösa.
Detta betyder att han säkerligen kommer att bli kuggad.
Jag smyger in och tittar i engelsk skrivboken som ligger på skrivbordet.
Han har inte gjort ett smack!
Inte ett jota!
Egentligen är där en påbörjad övning.
Den som han förklarade förra veckan att han hade.
Förra veckan!
Fallet är hårt och pladask och alldeles för ont gör det för att jag ska vara förståndig och tänka klart.
Gör ändå ett försök.
De sa ju att jag inte kan lita på registret.
Därför frågar jag sonen.
Men som vanligt säger han först att han struntar i skolan.
Sen att han faktiskt gör saker.
Bara att de inte blir till lärarnas belåtenhet.
Bara att de flesta av lärarna sniffar olika saker.
Jag vet inte var sanning ligger.
Inte heller vet jag om jag ska kämpa för att han ska få hjälp.
Hela tiden verkar det som om ingen egentligen vill veta av hans hopplösa "fall".
Att han ena dagen har skriv och läs problem och andra inte.
Tack och adjö!
Gå till doktorn.
Få medicin.
Jag kanske bara ska låta honom gå i kras ett tag.
Gå om året...
Jag vet inte.
Han är lugn.
Då måste ju jag också vara det.
Så kommer minstingen hem med en ny anmärkning i dagboken.
Fransk fröken vill gärna att jag ska veta att han fått ett snäpp mindre än underkänt då han inte gjort sin läxa, IGEN! Plus att hon understryker att han INTE har läs och skrivsvårigheter. Rakt emot vad läkarna säger.
Platt ligger jag som en pannkaka.
Så är det bara.
Gör ändå ett försök.
De sa ju att jag inte kan lita på registret.
Därför frågar jag sonen.
Men som vanligt säger han först att han struntar i skolan.
Sen att han faktiskt gör saker.
Bara att de inte blir till lärarnas belåtenhet.
Bara att de flesta av lärarna sniffar olika saker.
Jag vet inte var sanning ligger.
Inte heller vet jag om jag ska kämpa för att han ska få hjälp.
Hela tiden verkar det som om ingen egentligen vill veta av hans hopplösa "fall".
Att han ena dagen har skriv och läs problem och andra inte.
Tack och adjö!
Gå till doktorn.
Få medicin.
Jag kanske bara ska låta honom gå i kras ett tag.
Gå om året...
Jag vet inte.
Han är lugn.
Då måste ju jag också vara det.
Så kommer minstingen hem med en ny anmärkning i dagboken.
Fransk fröken vill gärna att jag ska veta att han fått ett snäpp mindre än underkänt då han inte gjort sin läxa, IGEN! Plus att hon understryker att han INTE har läs och skrivsvårigheter. Rakt emot vad läkarna säger.
Platt ligger jag som en pannkaka.
Så är det bara.
Vet du vad jag tänker? Bilderna på dina pojkar är så fina, de ser så härliga ut och de är de människor de är. Tänk om det är så att alla inte passar in i systemet? I de snålt tillskurna mallarna? Tänk om man kunde lyfta ut de här två grabbarna ur den förminskande och fördömande skoltillvaron och låta dem leva och utvecklas på sitt eget sätt, till de människor de är istället för till någonting som omvärlden försöker stöpa om dem till? Vore inte det bra, så säg? Om vi alla kunde få lov att var de vi är och ändå duga? Bli älskade och accepterade? Fria att hitta våra egna vägar på vårt eget sätt? Jag kan ge mig tusan på att det i andra kulturer, äldre och friare än vår, finns en plats - en uppgift - för precis alla. Förstår du vad jag menar? Det måste vara förfärligt att få sina älskade barn utdömda gång på gång av inskränkta, trångsynta lärare, samtidigt som jag förstår att lärarna måste hålla sig till sina regler och gränser för det är ju så systemet fungerar. Jag önskar att det fanns ett annat system där vi alla får vara älskade och duga för dem vi är.
SvaraRaderaKram!
Carina, jag är övertygad om att du har rätt. Det är också det mina söner säger. Detta är inte för dem. Men tyvärr så måste de gå igenom denna skola så som den är just nu. Jag brukar tänka att jag misslyckats med att få dem att passa in. Men så ser jag precis som du säger vilka fina ungar de är där under totalvägrande ytan och då vet jag ju att jag gjort något bra i alla fall. Kram
RaderaDet är som att försöka få in runda klossar i fyrkantiga hål, typ. Eller liknelsen att skolan är som ett träd; de flesta djur klarar av att klättra upp i det, men för t.ex. en fisk är det helt omöjligt... Och så får man ungarna att tro att det är dem det är fel på.
Radera