tisdag 8 december 2015

Inte riktigt svensk

Det finns en organisation med bara svenska kvinnor. 
En svensk global nätverksgrupp.
Jag gick med i den för några år sedan. 
Tänkte att det kunde vara bra att umgås lite mera med svenskor i alla de åldrar.
Bra och kul.
Jag förblev passiv medlem ett tag...kanske två år. 
Sen hoppade jag av.
Mötena de organiserade kändes så långt från min värld man kan komma. 
Kanske borde det ha varit stimulerande, men jag kände bara ett stort NEJ mot alla; kräftskivor, sillmiddagar, julbord och glöggmingel hos den och den fina damen.
Gnälltänker så ett tag innan jag inser vad som verkligen är fel för mig.
Det är inte bara det att jag är en envis gammal vegetarian som varken äter levande kokta, föredetta ocean/flod/sjö simmare eller elektrochockade grisar (märk väl att jag inget har mot glöggen!)
Nej, något annat stör min bild.
Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag ser ett luciatåg.
Det finns inget som talar till mig som när jag får vara med på att klä midsommarstången.
Ändå...

Jag har alltid trivts bäst i blandade samlingar.
Där folk kommer från många olika platser.
Jag ser inte riktigt det som är bra med att stänga in sig i bara sånt som är helyllesvenskt.
När jag fortfarande var "latmedlem" fick jag en förfrågan från en italiensk virk/stick förening som undrade om de kunde ha någon form av utbyte med den svenska föreningen.
Jag visste att det fanns flera handarbetande damer i gruppen därför tyckte jag att det var en utomordentligt trevlig undran.
De tyckte inte svenskorna.
Jag fick något syrligt svar om att det minsann var svenskheten de jobbade för...eller något i den stilen.
Det var nog där någonstans som jag tappade intresset.
Jag drömmer om en värld där vi visst värnar om gamla traditioner, men även tar till oss nya ideer.
Jag drömmer om att jag ska kunna bjuda in muslimer, judar och kristna och det ska inte vara något konstigt med det.
Det stör mig inte alls om de vill be på min vardagsrumsmatta.
Och jag tycker att det är fantastiskt vackra kreationer den indiske medhjälparen hos min grönsakshandlare på marknaden gör med t ex fänkål.
Visst man kan kanske inte välja vilken man vill ha, men tornet han byggt av dem är så vackert.
Sånt gillar jag.

Sen kan jag inte riktigt med att hela tiden slå mig för bröstet och säga att; "så där gör vi minsann inte i Sverige"...fast jag ska erkänna att jag gjort även det ett antal gånger...
Stora pojken brukar driva med det.
På tillvriden skånska och snobbigt drag säger han att "så där gör vi då verkligen inte i Stockholm."

Och kanske är det just det som gör att jag inte kan skriva under på det där supersvenska.
Jag är ju skåning också.
Skåning och italienare.
Fast svensk också...lite i alla fall.


7 kommentarer:

  1. Så fint och yogiskt tänker jag! Kram

    SvaraRadera
  2. Skönt med mix och mångfald i livet, håller med dig i allt, samtidigt vet jag att "utlandssvenskar" ofta blir väldigt noga med traditioner för att inte tappa en del av identiteten. Tänker att jag skulle nog gärna fira lucia och advent på mitt sätt, även om jag bodde i ett annat land, men det handlar ju inte om att stänga ute någon. Tänker jag. Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mix och mångfald...så sant. Kramar!

      Radera
  3. Mix är bäst!
    Jag blir lite rädd när det kommer till slutenheten. I form av grupper.
    Men det gäller på alla plan. Oavsett om det är etniskt, träning eller annat.
    Det är en sak att vilja behålla sina traditioner (som Annika skriver) men om det handlar om att stänga ute "bara för att", då blir jag lite rädd som sagt.

    Det där underbara flödet av olikheter, det är det som är livet för mig.
    Det ger puls och nya kunskaper
    Kram !

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just det rädslan...det är ju den som är farlig. När man inte vågar vara öppen för saker. Kram!

      Radera