Jag blir rosenrasande, det ska jag inte sticka under stol med, när trevliga och vackra mamman dyker upp med en specialguest och därefter driver hejdlöst med min skånska dialekt tillsammans med denne gäst.
En gäst som blivit lovad att få delta på min lektion.
Utan att jag blivit tillfrågad först.
Men så är det något där hon står och försöker hålla kvar mig fast jag har bråttom hem.
Orden på urdålig skånska som hon kväker fram gör mig illa.
Jag som brukar tala om att skämt och skratt och att ta livet med glädje får tugga på klumpen när jag går därifrån efter att ha slitit mig loss.
Jag har kanske tappat mitt sinne för humor.
Jag lämnar henne där.
Hon följer med mig hem ändå.
Doften också.
Ligger vaken på natten och tänker.
Konstruerar ett mail i mitt huvud.
Ett ilsket mail.
Men något säger mig att låta bli.
Konfronterar mina ideer med en arbetskamrat.
Om doften är vi överens.
Så jag skickar iväg ett meddelande istället till mamma/vännen och undrar hur hon mår.
Då kommer bekräftelsen.
"Det är svårt just nu."
Hon tackar mig för att jag ser rakt igenom, säger hon.
Allt rinner av mig.
Vill inte alls skriva ilskna saker längre.
Kanske ska jag säga det sen.
När vi kan skratta tillsammans igen.
Ger henne möjlighet att dela sin skit med mig .
Bara det kan jag göra.
Och lita allt mera på känslan.
Så fint. Så yogiskt. Så mänskligt.
SvaraRaderaSå mjukt! Det är det där som behövs. Att skicka ett meddelande fast man kanske inte känner så först. Att se människan bakom det där spelet som blir ibland...
SvaraRaderaDen där magkänslan, älskar när man törs lyssna på den. Blir sällan "fel" då.
Och du, tack för dina tankar hos mig. Betyder mycket! Kram och ljus.
Saker som också gör mig tvärilsk är när någon gör sig rolig på andras bekostnad men naturligtvis ligger det något bakom, mår man bra vill man inte vara dum. Fint! Kram
SvaraRaderaKategori: att vara människa med en ängels hjärta ♥
SvaraRaderaKram du fina!