Sanndrömmar?

Drömmer igen den där drömmen om att jag måste gå på toaletten. 

Denna gång är dock allt annorlunda. 

Istället för att krångla mig igenom konstiga passager eller klättra upp genom, klaustrofobiskt, trånga hål går jag genom en lång korridor. 

Tänder ljus efter ljus. 

Vet precis vart jag ska. 

Vägen är spikrak.

Så rak har den aldrig varit. 

Aldrig ens i mitt vakna liv. 

Det känner jag tydligt. 

Väl framme får jag vänta. 

Min farmor är där inne. 

Hon har gått in andra hållet. 

Det är en toa med dörrar på båda hållen. 

Minns ens sån toa hemma hos en kompis. 

Den skrämde livet ur mig. 

Tanken på att någon skulle kunna ta sig in från andra hållet när jag satt där var mig så skräckinjagande att jag inte kom mig för att göra något. 

Bara liksom tvätta händer och snabbt ut igen. 

I drömmen är jag inte rädd. 

Det är ju farmor som är där inne.

Allt är så självklart. 

Fast farmor är död. 

Jag vet inte vad denna dröm vill säga mig. 

Är ju ingen drömtydare. 

Men på något vis tyder jag ju det jag vill. 

Och då säger den att allt blir bra. 

Att jag går rätt väg. 

Bäst av allt är att farmor är med mig. 

Hela tiden.