Ömhet

Om det är så att jag håller på att bli gammal eller om det är yogan som rundat mina kantighet vet jag inte.

Det kan ju även vara sjukdomserfarenheten som gjort mig mjukare inför sådant som förr skulle få mig att gå fullständigt i taket.

När jag ringer min mor på hennes födelsedag ( förra måndagen) och hon berättar att hon spenderat en del av sin dag på vårdcentralen för en öroninflammation svämmar det över i mitt hjärta.

Vara sjuk på sin födelsedag är inget jag önskar någon.

Får lust att krama henne fast jag är så långt borta.

Berättar att vi kommer till jul.

Hon säger bara "jaha".

Den gamla kantiga Marikan skulle ha blivit vansinnes sur och kanske till och med lagt till ett ironiskt " om vi inte kommer och stör alltså..."

Nya mjuka Marika inte bara vet att det gömmer sig en glädje där i jaha:et som bara inte ligger för hennes mamma att tjoa ut.

Tanken om att man gör så gott man kan, finns numera allt mera levande.

Om man aldrig fått lära sig att säga :"ååååå så kul!" finns det helt enkelt inte på kartan att man gör det helt plötsligt.

Rösten vittnar om att hon är glad.

Det räcker.

Därför tjafsar jag inte.

När vi lagt på går jag ut och hänger upp de tibetanska flaggorna jag köpte på yogafestivalen.

Jag har tummat länge på den där lappen som följde med flaggorna.

Den med tips om vilka datum man bör hänga upp dem.

En dag är just min mors födelsedag.

Den 26 oktober.