KlantArsel Nilsson

Det var så jag tänkte presentera mig i augusti, då jag var i Sverige, när jag satt framför uredningssköterskan på vårdcentralen och skämdes öronen av mig. Min tablettask saknade fem tabletter trots att jag räknat noggrant flera gånger så att de skulle räcka under min Sverige vistelse. Tamoxifen skitarna var under kontroll trodde jag tills jag skulle köra till min faster. Det blev en tur inom apoteket/vårdcentralen/apoteket. Tackade min lyckliga stjärna att det var en fredag jag gjorde min upptäckt. 

Känslan av att vara en utomjording i mitt gamla hemland gör sig mer och mer till. 

Bara att bli skickad till en utredningssköterska fick mig att svälja hårt och tänka att jag kanske är lite kriminell när allt kommer omkring. 

Sen när jag fem minuter senare gick till bilen utan pappersrecept och utan att ha fått se den mystiske läkaren, som utredningssköterskan pratat med, som knappat in ordern och tjongat iväg den till apoteket var jag märkbart chockerad. Stora pojken undrade vad han kunde ha skrivit typ: "ge henne tabletterna för fan!"

Jag vet att jag inte ska jämföra mina två länder men häromdagen skulle jag hämta ut recept på mat till min glutenallergiske son och fick hjälp av en sköterska (utan vit rock) som gav mig exceptionell hjälp då jag som ju alldeles säkert heter KlantArsel till efternamn inte fattat att jag borde ha hämtat hela dokumentationen på vår gamla vårdcentral då vi ju bytat område sen sist. Faktiskt borde jag ha förstått att man inte komunicerar via nätet med varandra hursomhelst i Italien år 2015. 

Särskilt inte mellan två kontor inom samma vårdcentral... 

Därför hjälpte snälla sköterskan/kontorsanställda/kvinnan mig...det framgick inte om hon var utredningssköterska...och ringde på eget bevåg till förra vårdcentralen och fick faxat över alla papperna som säger att min son har rätt till gluten fri mat gratis. 

Fast det tog inte fem minuter. 

Det tog en och en halv timme. 

Jag satt snällt och väntade i korridoren och assisterade en annan kvinna utan penna och med en hel del papper att fylla i...vissa exakt likadana...hmm...

Jag tackade sen många gånger snälla damen och läkaren som till sist kom för att stämpla och skriva under på varje recept. Ett för varje månad i ett helt år. I lugn och ro. 

Jag tackade med ett leende för att de gjorde så att jag slapp åka fram och tillbaka och kanske inte hinna innan stängningsdags och för att jag är den klantigaste klantige som inte fattar hur saker funkar varken i Sverige eller i Italien.

Precis som när jag dagen innan gav mig iväg i bil en regnig dag (hur korkad får man bli!), satt i bilkö, och letade parkering i över en och en halv timme för att sen få förklarat för mig av min sons läkare att det var till vårdcentralen jag skulle vända mig till direkt då recepten, enligt henne, ges ut automatiskt efter första krångliga gången. 

Ha ha ha! Skoj när man inser att man inte är ensam om att fatta noll och att vissa är högutbildade klantar.

Fast de heter ju inte Nilsson förstås.