Vad tänker man när man sitter där på vårdcentralens neuropsyk-kontor och väntar på uttlåtandet om sonen?

Vad tänker man när man sen inser att de inte hittar hans journal någonstans?

Vad tänker man när man tittar på barnteckningarna som är uppsatta på väggen för hundrafemtioelfte gången och de ingen tröst ger alls?

Jo, man tänker att hela denna story varit en enda röra från början: Förseningar. Missade möten. Ingen terapi. Med mera med mera. 

Man tänker att sonen möjligen är den ende kloke här fast han fortfarande skriver som en höna, avskyr allt vad skolor heter (boxning räknas inte då det ju är träning...eller så...) och knappt vet vilken veckodag det är. 

Man tänker att det där med att ha pappersjournaler i ett gammalt dammigt 70-tals arkiv kanske inte är så effektivt nuförtiden och definitivt ingen snygg uppvisning på ett ställe som ska ta hand om vilsna själar och dyslektiker. 

Man tänker att man hade i alla fall turen att älska att läsa och skriva. Plus att man växte upp i en tid då man bara ansågs för dum i huvudet, och så var det bra med det, om man nu händelsevis skulle ha haft sådana besvär.

Man tänker JÄVLAR fast man inte vill det för de säger ju att de kommer att hitta den där pappers mappen och då ringer de igen...

Man tänker att man alls inte vill längre. 

Alls inte på några villkor.