söndag 18 oktober 2015

I boxningsringen

Häromdagen läste jag om att man inte ska skriva att någon som dött i cancer förlorat kampen.
Det är ju visst och sant att det inte är en tävling där vissa bara vinner (typ jag) och andra förlorar för att de var svagare. 
Nej, så är det ju inte alls.
Allt beror ju på vilken sorts elände man råkar ut för och hur aggressivt det är.

Samtidigt så vet jag ju att om man lägger sig ner och känner sig eländig så blir det bara värre...
man blir liksom verkligen sjuk då .
Så på ett vis kämpar man ju. 
Det måste man. 

Själv klottrade jag, förra månaden, min FB sida full av seger rapporter som om jag stod i boxningsringen med läkare och provtagare. 
Kul tyckte jag.
Fast när jag läste det där om att vissa faktiskt förlorar på riktigt...ja, då skämdes jag allt lite grann. 
Vad sysslade jag med?
Bejakade en kamp som ingen kamp är?
Gjorde jag, på detta vis, stackaren som låg K.O till åtlöje för mitt egos skull?

Borde jag således skämmas?
Nej tror egentligen inte det.

Mina inlägg handlade lite om att få ut den där ångesten som ju faktiskt finns där varje gång man måste gå igenom hela balletten igen.
I boxningsringen får man utlopp för det. 
Min far boxades i flera år.
Min son har just börjat. 
Jag ser hur de jobbar. 
Hur bra det gör dem.

Det var dock inte bara det.
Jag tänker att man måste kunna ha kul. 
Skratta åt det mest gruvliga. 

Vi måste kunna ha kul för att må bättre.
Boxning är också kul.
Det säger min skranglige son som börjar få muskler.
Samtidigt kör han några skämtsamma kommentarer som nästan får mig att kissa på mig.
Visst är det så att man måste kunna skatta.
Även åt cancer.
Förlåt mig om jag kanske inte hittat röda tråden idag.
Men i boxningsringen blir man ju även påpucklad...det gör sitt till.

7 kommentarer:

  1. Jag tror på att ha kul. Hur tufft det än är ibland. Med humorn så kan man resa sig från mycket.
    Hålla distansen och framförallt fylla på med bra energier.
    I min familj driver vi hejdlöst med oss själva(men kärleksfullt), om ångest och depressioner och även livet runt dom som lever i missbruket.
    Det kan ses som hårt eller själlöst men om vi inte skrattade mitt i allt, hur ska man då orka?

    Och boxning! Det är så himla kul!
    Kram Hannis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fick just känslan av att jag blir straffad för att jag försöker skratta åt saker och ting.
      Nu ska jag försöka vända hela den känslan så att ful-rökning kan bli något skojsigt....hmmm...
      Livet liksom. Kram på dig!

      Radera
  2. Jag håller med här, man måste få skratta åt eländet ibland, annars blir det för tungt helt enkelt. Du vet väl att jargongen är stenhård på sjukhus? :) Och boxning, min man och dotter har sysslat med det, så vältränade har de aldrig varit. Till min stora förtret! Kram kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst är det irriterande när musklerna börjar poppa upp efter bara några veckor. Ha ha och tack!

      Radera
  3. Tycker visst att den röda tråden är med och inte behöver du skämmas man måste få skämta och för dig kanske känslan är att du har vunnit, så måste du få känna! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera