Ugglor i (mossen) swimmingpoolen.

Det är nog bara bra att vi har så usel täckning här. Jag semestrar från datorn också rejält. Fast jag kommer på att jag kan skriva på paddan, spara och kopiera sedan när jag är på rätt ställe för wi-fi igen.

Det går bra det med.

Rutin, blir det även på semester. Minstingen suckar om att vi gör samma saker om och om igen. Jag börjar känna en irritation jag inte känt på länge. Hunden tvärnitar vid strandkanten och tycker att " du kan bada själv nu". Ja, det verkar som han fått nog. När sen stora pojken föredrar att vara med kompisarna än att dyka med pappa börjar mannen också visa tecken på att det är slut nu. Två dagar kvar är det ju. 

Två suckande, bråkande dagar till.

På kvällarna då vi inte åker till något samhälle och strövar runt lite sitter vi på mini- torget mellan hotellet och hotell/ bar- restaurangen och blickar ut över havet, båtarna och gräsänderna. Dvs jag, mannen och hunden. Fast när sönerna visar sig börjar jycken skälla och slutar inte igen. Han kan bara inte acceptera att han inte får vara med som vilken lillebror som helst. Han bli överlycklig när kompis- flocken stannar till och klappar om honom ordentligt. Stora skällfebern får han då de försvinner igen.

Allt som oftast drar jag honom med mig upp på rummet. 

En kväll försöker jag mig på att sitta på mellanterrassen, men den gubben går inte den heller. I ett desperat försök fullständigt släpar jag hundkraken med mig till poolen. Slänger mig på en solsäng med den där mjuka madrassen och då ger han upp. Lägger sig på marken bredvid och låter mig ligga där och spana stjärnfall och njuta av det upplysta fridfulla poolvattnet.

Ljusblått.

Förvånansvärt ren verkar den där poolen som man i dagsljus ser på ett helt annat vis.

Något rör sig i ett utav träden. En lång vinge blir synlig. Något rör sig utan ljud från ett träd till ett annat med hjälp av de där långa vingarna. Det kan bara vara en sorts djur. Det håller mannen med om när jag pekande visar honom det guppande huvudet högt däruppe i mörkret bland trädgrenarna.

En uggle sort måste det vara.

Bara de flaxar runt på natten...förutom fladdermöss då förstås.

Fast fladdermössen i Italien är små och rör sig mest i skymningen.

Ugglor för tur med sig sägs det och jag kan inte låta bli att tänka på Annikas geting.

Visst var det väl någon mening med att jag skulle se den...

Visst var det det!?!

Ett tur tecken.

Ett allt blir bra tecken kanske.