Sedan urminnestider

Jag förundras fortfarande över att jag har trädgården full av sköldpaddor. 

I början var jag lite fundersam över vad jag skulle ge dem att äta.

Det behövde jag inte oroa mig för.

De äter allt. 

Springande kommer de, ja faktiskt, med långa halsar när jag kommer ut med skålar. 

Om det är det där gotta som frukt och grönsaker så vill de absolut vara med. 

Skär i bitar överbliven vattenmelon.

Den mest vakna sköldpaddan kommer snabbt fram och vill ha. 

Tar gärna direkt ur handen.

Andra skölpaddan väntar på mig i gräset. 

Ivrigt hugger han in på godiset.

Och så den där som grävt ner sig i en blombuske.
Det räcker med att jag lägger några bitar framför så tittar han snabbt upp med grusig nos.

Ja, jag förundras över dessa urtids djur som fanns långt innan människorna kom till.

Äldsta sonen flyttar på en dinosaur som han kallar den som nyfiket närmar sig hans stol när vi ska äta lunch. Smått äcklad bär han den bort till gräset. Sonen som tycker att vuxna sköldpaddor är otäcka medan de små måste skyddas. Antar att det är helt rätt tankesätt i en tonårings hjärna. 

Men jag är fascinerad.

De tvingar mig att stanna upp.

Lägga mig ner och bara kolla in vad de har för sig. 

Då glömmer jag bort att jag lever i en storstad som är lika omöjlig som den är vacker. 

Fast det räcker att ta bilen och köra runt kvarteret för att hitta tillbaka till trafikstockningar och folk som gör som de vill. 

Men i min trädgård där är det sköldpaddornas lunk som bestämmer takten. 

Det gör mig gott. 

Kan inte låta bli att tänka att det finns en mening med att jag skulle gå rakt på detta fynd. 

Jag och sköldpaddor. 

Vi passar ihop.