Gråtande meditation...

hade jag aldrig provat förrän igår. 

Kanske är det inte den bästa sortens navelskådning... 

Kanske är den ypperlig...

I går kväll blev meditationen gråtande. 

Tårarna bara rann. 

Mantran hjälpte inte. 

Tankarna fladdrade. 

Tankar om mördarmamman som just upptäckt att hon är en sådan. 

Nej, ingen är död!

Lite skadad bara. 

Det är den där känslan av att närt en orm vid min barm. 

En orm som biter. 

De du älskar kan göra illa. 

Han har skrivit fula saker om en före detta väninna, men vill inte erkänna. 

Jag förstår inte. 

Kräver förklaringar. 

De kommer inga. 

Inte ens med mobilen beslagtagen. 

Då finns bara tårarna kvar. 

Han är arg. 

Vaknar arg. 

Tänker inte be om ursäkt. 

Och jag, jag lipar.