Med huvudet fullt av tankar

Det blir så när man är på väg till sexmånaders kontrollen igen. 

Fast man vet att allt är OK så snurrar det rejält. 

Om man nu skulle ha, precis som det kommer för en emellanåt, fått för sig att man är på fel väg...tagit fel buss... jönsat till det som man är så bra på...eller att busschauffören är ny och kan inte det här...eller något annat käckt så blir man tvär-klar när stora skyltarna med Onkologiska sjukhuset skrivet i stort, blått, på enorma vita gatuskyltar. 

Tre...fyra...flera är de. 

Tumör, står det så tydligt att någon som inte talar ett ord italienska kan fatta.

Nej, chauffören ser verkligen inte ny ut!

Fast vad vet jag?

Han började kanske på denna linje igår...eller nåt...

Fel kan ingen ta.

Vi ÄR på rätt väg, alla gånger. 

Till det där stora sjukhuset. 

Det skrämmande, enorma, hjälpsamma om än smärtsamma sjukhuset. 

Det där som ger mig så många vibbar; dåliga och bra. 

Hittar inte där inne...går fel hela tiden...kommer dock fram...fast i sista stund. 

Några minuter är kvar innan klockan ett då sura sköterskan tar emot min remiss. 

Jag ler ett hundra tänders leende för att inte låtsas om hennes surhet och lägger på ett goddag och dra mig baklänges om hon inte rämnar lite grann...Det funkar!

Jag får ett nummer och hinner knappt sätta mig i väntrummet innan min onkolog står i dörren och säger nummer 70...jasså är det du. Hej hallå! Hur mås det? 

Vi är tjenis nu. 

Det blir man inte hur som helst med italienska läkare.

Eller så är det jag igen. 

Jag är ju inte så bra på kallsnack. 

Sen kör vi i 200.

Pratar hundar...hans son är hundinstruktör. 

Själv har han en pudel. 

Visar bilden på min jycke.

Inbakat i det hela ber han mig ta det ännu lugnare med socker och vitt mjöl. 

Min mamma är ju diabetiker. 

Samtidigt ger han mig telefonnummer till sjukgymnaster.

Jag bara måste ta hand om min arm. 

Känner mig lugn när jag går där ifrån. 

Han vill inte ta bort mediciner. 

Men han vill att jag ska masseras. 

Det köper jag. 

Får en broschyr som jag tror mig fått men kastat i flytten. 

Om arm-gymnastik handlar den.

Yoga luktar det. 

Ja, jag vet ju att det INTE har blivit vad det borde på sistone. 

Därför tar jag snällt emot telefonnumret till människorna som masserar och dessutom jobbar i min närhet. 

Ändå är den där enorma utandningen när jag sitter på bussen igen såååå underbar. 

Att lämna allt bakom sig i vetskapen att man mår bra och inte behöver komma tillbaka för än om sex månader. 

Att man har den här kontrollen som hjälper att hålla bukt på ångesten. 

Att man förstår kvinna i turbanen som säger åt mannen/sonen/ assistenten att hon vill gärna ha sin mössa också. 

För det blåser kalla vindar i Rom idag. 

Ett kalt huvud känner det allt för bra. 

Ett kalt huvud med massor av tankar i känner det förbannat bra.