Den där ömheten

Ömheten som lyser igenom hårda skal.

Som sköldpadds-skal ungefär.

Att de har den där mjuka kroppen där inne under.

Som den där personen i min närhet.

Ibland sprutar hen fullständigt hårda ilskna ord omkring sig.

Hotar och domderar så att man blir matt och tänker att; detta har jag då rakt inte valt!

I nästa ögonblick försöker samme hen bygga ett nytt bo till våra sköldpaddor som tröttnat på att ligga i rabatten dit jag förvisat dem för att rädda dem från trädgårdsröjningen.

Redan innan trädgårdsmästaren är klar har de största av urtidsdjuren klättrat över den lilla muren och kryper, snabbare än jag någonsin väntat mig, iväg över nylagda gräsmattan.

Hallå där, borde inte sköldpaddor vara långsamma???...

Ja, då säger den där "Linus på linjen" att han måste göra ett bo till dem.

Hen som inte ville ha dem när jag glatt sa ja till den äldre mannen

Hen som sa att det ingenting gjorde att två av de tre små sköldpaddorna dött under vinterdvalan, går nu där och pusslar med tegelstenar.

För att sköldisarna ska få det bra.

Då vet jag ju varför jag är här.

Varför jag står ut med vissa saker som jag egentligen avskyr.

Att hårdheten döljer mjukheten. 

Mjukheten som är ett hjärta av guld i Ulv kläder.

Ömheten som förlåter även minstingen när han ljuger så det ryker om det.

Två av de stora innan rymningen.

Lilla överlevaren som försöker gräva ner sig i rabatten

Försöket att övertyga en utav de stora sköldpaddorna att detta; is the place!!!

Den där ömheten som bygger ett nytt bo till sköldpaddor men sen säger, när hen ser att våra djurvänner rymmer igen, att detta var inte bra....måste fundera vidare på en bättre lösning.