Funderar mycket på vad som flyger i mig ibland.
Minns att stora pojken när han var så där en fyra fem år VILLE vara elak.
Han gjorde det till sin grej.
Sa, när man frågade varför han bitit eller slagit någon; "för att jag vill vara dum!"
Idag säger han att han ibland gör dumma saker för att det bara flyger på honom.
Han vet att det är fel ändå gör han det.
Tror att jag fungerar likadant.
Skriver fula fula saker om tjejer, det är där min elakhet liksom bubblar fram, fast jag vet att det är fel och att jag till och med VET att jag avskyr det.
Det finns inga ursäkter.
Inte ens att jag lever i ett land där skällsorden handlar om att tjejer är horor och karlar som gör dumma grejer är söner till en prostituerad.
Liksom alltid kvinnans fel.
Som jag hatar det.
Ändå ramlar jag dit.
Kallar mina medkvinnor för det som får mig att hoppa högt när jag hör minstingen använda sig av samma typ av förolämpningar.
Jag tänker att jag måste stå på mig/oss kvinnor.
Inte acceptera alls!
Skrika högt att; "detta går jag inte med på!!!"
Ja, faktiskt!
Jag tror att det är mitt egentliga självförakt som kommer upp till ytan vid mina knäppa utfall.
En sida jag aldrig accepterat med mig själv.
Den där knäppgöken som egentligen vill visa tänderna istället för att hålla tyst.
Jag tror att det någonstans finns en önskan om att göra vad som faller en in ibland.
Som Mr. Bean ungefär.
Ta bilen och liksom stöta bort de som just snott en bra parkering framför en.
Tjonga iväg matvagnen i snabbköpet på personen som just smygit sig in framför en, helt så där bara, utan att skämmas öronen av sig.
Fast det gör man ju inte...eller???
Nej, måste nog jobba mera med min elakhet och varför den finns där så tydligt.
Fast jag kan tycka att det är så härligt, så knäppt roligt och befriande att läsa, för alla har ju de sidorna. , fast jag förstår varför du grubblar på det. Du är mänsklig. Guud, vad jag önskar att jag vågade ibland, göra det där som faller mig in (men det vågar jag ju aldrig, utom när jag i ettan skrek "Tuggummitjejen!" till en tjej i fyran som hade fått ett tuggummi i håret och fått raka av allt. Var rädd i flera år sen och strök längs väggarna på skolan). Jag är ruskigt elak. Inombords.
SvaraRaderaJag tror att det är som du säger, saker som vill ut till ytan och så tar det sig helt enkelt olika former. Vi har alla varit elaka, självklart har vi det. Är vi det. Men att medvetet kalla människor för nedsättande termer, som du själv skriver om, det är lite mer. Som en struktur som blir synlig. Tänker jag. Och vi är alla del av den samtidigt som vi alla kan välja bort. Och välja till. Och jag gillar det så mycket, att du skriver om det här och fortsätter "analysen" och visst är det intressant att barn plockar upp sätt från sina föräldrar? Jag ser det i mina barn, jag ser det i andras, det finns alltid ett stråk av en förälder i sätten som de använder. Även när man inte själv vill se det. Det är därför vi behöver få vara fullt ut de vi är så att de kan absorbera och omfamna hela oss. Men ingen är perfekt. Djissus! Ingen. Varm kram!
SvaraRaderaJa, huuu vad jag kan vara elak! Fast mindre idag, än i "mitt tidigare liv", då kunde jag vara som din femårige son: elak bara för att! Det fanns något förlösande i att häva ur sig dumheter. Jag fastnar där fortfarande ibland, tyvärr. Känner ändå att jag kan vända det till något mer konstruktivt idag, typ hålla mun i stridens hetta och sen ta ut det med en skivstång i händerna ;) Nämen skämt åsido, som vanligt har vi kommit långt redan när medvetenheten finns där. Och uppmärksamheten på sig själv.
SvaraRaderaKram på dej, och du, var inte så hård mot dej själv!