Ja, i tankarna hoppar man ibland lite.
De för henne nu från 1993 till 1995 ett tag.
Tankarna surrar ju fortfarande på asylsökande, tiggarna på gathörnen och zigenarna som rotar runt i soptunnorna.
Alltså drar de henne med sig till 1995 när Sverige "äntligen" fick tummarna loss och gick med i den där pakten som man ibland inte riktigt förstå vad den går ut på eller så är det för att man är lite bakom kanske...
Fast hon blev glad.
Det var slut på köandet var sjätte månad.
I en enda liten plutt kö där det bara var likasinnade fick hon sitt ordentliga uppehållstillstånd som skulle göra henne lite mera laglig.
Eller plutt kö och plutt kö...hon fick gott om tid på att prata strunt med en annan svenska som det skulle visa sig vara fd baby-sittern just då dog-sitter i en känd italiensk skådespelares hem.
Frun i huset är svenska och väninna till min första svenska kompis i Rom (ni kanske minns valborgsmässofirandet...). Fast allt det skulle gå upp för henne vid kyrkans julbasar samma år då de råkade på varandra igen, dog-sittern och hon.
Just då och där i väntan på uppehållstillstånd var det bara en väldigt trevlig stund.
Efter att hon fått sitt tillstånd att bo och verka skulle hon alltså ha ett sanitets kort...eller patient kort...eller taxeringskort...
Man får helt enkelt en kod med blandade bokstäver och siffror uträknad på namn och födelsedatum.
Då måste man gå till skatteverket.
Fast hon måste bevisa att hon sökte jobb aktivt.
Alltså måste hon gå till arbetsförmedlingen.
Glad i hågen tog hon sig bussledes till det där fula fula stället i ett bostadsområde som vittnade om knarkare och opålitliga personer i allmänhet.
Ställde sig i ännu en kö.
Förvånades över att det var så mycket folk där.
Hon som inte ens trodde att det fanns en arbetsförmedling/collocamento = placeringsställe egentligen...
Så fånigt av henne!
När det äntligen blev hennes tur fick hon sina papper.
De stämplades som på vilken svensk arbetsförmedling som helst...eller i alla fall som hon mindes att de gjorde.
Sen var det stopp på likheten.
Gapande tittade hon på mannen i luckan.
-Jaha, och nu då?
-Ja, nu får du söka jobb, svarade mannen som satt med jacka på. En vana hon redan lagt på minnet att alla de där lucke-människorna har. Vinter som sommar. Kontor som kontor.
Hon började stamma och kanske väntade hon lite på att han där bakom glaset skulle klämma fram en assistent som leende skulle tipsa henne om vad hon kunde ta sig för för att få ett regelrätt jobb och slippa jobba svart som babysitter hela resten av livet.
Istället pekade han på en lista på en anslagstavla.
-Där kan du titta. Eller i portaportese, en tidning som kommer ut varje tisdag och där man både kan söka jobb, hus eller sälja sin hund.
Det var med tunga steg hon gick därifrån.
Hon hade möjligtvis byggt upp lite för höga förhoppningar...
Tänkt sig för mycket in i Europa som hon var van vid att det var.
Eller som hon trodde att det skulle vara.
Inte hade hon räknat med italienska sättet att se på det hela:
Sköt dig själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar