Städa tycker jag inte om även om jag verkligen försöker att göra det så mindfulness- aktigt som möjligt.
Ännu mindre tycker jag om det just nu.
Vi är ju på väg bort härifrån.
Känner igen känslan.
För tolv år sen flyttade vi hit.
Till mannens morföräldrars lägenhet.
Då hade jag heller inte någon så där överlust att städa lägenheten vi bodde i då.
Kändes som om det liksom inte längre var till oss jag gjorde det.
Som om det inte blev bra ändå.
Eller att det inte behövdes innerst inne.
Fast när hårtussarna hotar med att ta över hela placet då är det ett måste.
Så jag gjorde just det idag.
Körde dammsugare så att hunden måste slängas ut på balkongen igen, då mannen och minstingen var i nya lägenheten för att upptäckta nya problem och kostnader.
Fick tvinga tonåringen ner med hunden då jag blev rädd att rutorna skulle ta permanenta skador av busens klor och det skulle då rakt inte se snyggt ut nu när vi inte äger dem längre. Varken rutorna eller lägenheten.
Ångade på och torkade golv.
Nu har jag bara toaletter och handfat kvar.
Det känns lite som om det aldrig tar slut.
Medan jag väntar på att tonåringen duschar för att gå ut med kompisar funderar jag lite på i morgon.
Då smäller det.
Då tävlar hunden och jag för första gången i rally-lydnad.
Hur i all världen kunde jag gå med på detta???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar