Jula färdigt (Blogga varje dag 241)

ska jag bara.

Innan jag kör igång fortsättningen på min berättelse.
Min story om varför jag är där jag är.

Om ni undrar alltså...

Just nu handlar det om att njuta färdigt av julhälsningar,

samtal med Sverige (tog mig i kragen) och bara vara.

Dagens lilla karamell var när en kvinna som jobbar med mannen skickade bilder på de där två flickorna hon och hennes man äntligen ska få lära känna och så småningom dela sitt hem med.
Fyra och sex år ler de mot mobil kameran.
De är lika som bär och sexåringen har den där klassiska gluggen i munnen som sexåringar ska ha.
Jag vet att den här kvinnan längtat efter att få barn.
Trots att jag bara känner henne genom mannen och aldrig träffat henne vet jag att hon gått igenom skärselden och falska hopp.
Jag ber mannen erbjuda mig som adoptiv moster.
Hon accepterar gladeligen.
Säger att hon ju vet att jag har hushållet fullt av killar, hunden inkluderad.

Tänker att det är stort att ta hand om barn som behöver ett nytt hem.
Andras små liv.
Att öppna ditt hjärta för små människor som redan har levt några år.
Vi var nära att göra det, mannen och jag, också...
Istället fick vi ynnesten; de egna sönerna.

Jag bockar mig djupt för dessa människor som adopterar.
Så jular jag på bästa sätt.
Medan jag lyssnar på en annan karamell som jag glömt bort men fann i morse på youtube.
Håll till godo!