Några dagar...(Blogga varje dag 211)

gick. 

De fyra tjejerna/kvinnorna/damerna och de tre italienarna umgicks. 

De gick ut tillsammans. 

På diskotek, barer och pubar. 

De pratade, dansade, skrattade. 

Men aldrig hon och han. 

Ögonen möttes ständigt. 

Fast på avstånd. 

Brännande blickar. 

Han med det där bruna stora ögonen kantade med långa vackra fransar. 

Hon med sina bruna lite mindre ögon och med betydligt sämre fransar. 

Han dansade/pratade/umgicks med hennes väninnor.

Hon dansade/pratade/umgicks med hans vänner. 

Men aldrig att de närmade sig varandra. 

De var bara båda mycket medvetna om varandra. 

Som om det fanns något osynligt som styrde dem. 

På dagarna sågs de på stranden. 

Åt lunch, om de överhuvudtaget åt, på stället som rumsuthyrare sonen ägde.

Så en kväll hamnade hon och han bredvid varandra. 

De började prata musik och kunde inte sluta igen.

Om att de båda hade udda musiksmak. 

Om att han alls inte tyckte om att dansa. 

Vännerna pockade på men drog snart iväg då det stod klart att de två funnit gemensamma nämnaren. 

Innan de tog farväl för kvällen fick hon lova att följa med honom och bara honom kvällen därpå...