Man kan bara man vill (Blogga varje dag 189)

I sju år har jag gått på yoga. 

I sju år har jag försökt mig på den här;

Titibhanasana, spindeln. 

Så igår bara kände jag att jag är på väg.
Ni vet precis som jag beskrev här.
Kanske är jag i en fas då allt bara sjunker in och fungerar.
Möjligen är det hårda och envisa jobb jag lagt ner på yogan värt hela paketet...liksom...
Alla de gånger jag tänkt att jag är den mest oviga, ostarka och o-vad du vill börjar suddas ut lite.
Samtidigt vill jag mera.
Kan mera.
Blir så där himla glad igen.
Trots att jag inte kan få fötterna att lyfta helt blir jag bubblande lycklig.

Cellerna tjoar och lovar och svär att de aldrig mera ska ge sig i lag med de där cancer typerna.
Bara jag fortsätter.
Ja, jag vill till och med göra huvudstående igen.
Det som jag lagt på hyllan sen ett tag.
För att jag vill.
Inte för att jag måste.
Och det gör ingenting att jag inte kommer upp utan lärarens hjälp.
Det är själva känslan om att allt är möjligt, som räknas.
Bara jag vill.