Tror att jag skulle kunna skriva en bok om alla dessa väntsalar, rum eller som idag, väntkorridorer som jag suttit i.
Allt det som händer.
Suckarna som väggarna är indränkta i.
Idag satt jag, som sagt, i en sorts korridor med akvarium som drar till sig alla barn som kommer in genom dörren strax framför.
Egentligen är väntrummet i dörren till vänster om fiskarna...fast det känns inte riktigt så okej att sitta bland plastleksaker och tecknade filmer och planera svensklektion.
Ja, det är vad jag gör nuförtiden.
Passar på att ta jobbet med mig.
Trycker in sånt som jag måste hinna med.
Jag är ju van vid att vänta.
Kan det där.
Idag får jag till och med tid över för att läsa min yogatidning.
Nära två timmar tar testerna min son går igenom.
Tankarna går tillbaka till andra väntrum.
Ett utav de sista var på stora cancer-sjukhuset.
Kanske därför som det etsats fast så väl.
Tänker på den där kvinnan som nervöst fingrade på ett papper.
Tog upp det och läste.
La ner det i väskan.
Om och om igen.
Jag såg henne med ena ögat.
Andra ögat var i en yoga-läsning, passar bäst där liksom, igen.
Så kallade hennes man på henne från korridoren.
Då brast hon.
Började tjuta och hulkade fram att hon mådde dåligt.
Han blev smått irriterad.
Förstod inte alls.
Jag och en annan kvinna kunde inte låta bli att ge henne stöd.
Komma henne till undsättning.
Gråt på du bara!
Det hjälper!
Vi fick henne till och med att småle när vi drog lite historier om våra män som hellre tycker att man ska bli tvärarg än att gråta.
Vi fick aldrig veta varför hon grät.
Men det har ingen betydelse.
När jag tänker tillbaka på henne vill jag gärna att hon idag ska kunna rycka på axlarna och tänka "som jag oroade mig för ingenting"...
Att läkarna kunde ta ner henne på säker jord igen.
Ja, så går mina funderingar när unga psykologen som inte kan säga S kommer tillbaka med min son.
Förkunnar att han är JÄTTE duktig.
Men det vet jag ju redan.
Vi ska tillbaka på fredag och helst i tid lägger hon till, hon som ska döma min sons läs, skriv och matte färdigheter.
Vi kom en halvtimme för sent idag för att bussarna var knökfulla och därför fick vänta i fyrtio minuter innan vi kunde gå på...
Ja, jag vet skrattar hon.
Min son har berättat.
Ändå borde jag kanske skämmas lite.
Skämmas inför psykologen/logopeden eller vad hon nu är, som inte kan säga S.
Skämmas där i vänt-korridoren full med fisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar