Av jord är jag kommen...(Blogga varje dag 196)

Ibland känns det som om jag varit instängd någonstans i många år. 

Som om jag liksom inte sett det vackra som händer ute. 

Inte riktigt varit med. 

När barnen var små var jag ute jämt. 

Fast då handlade det så mycket om att inte sno leksaker för andra. 

Inte banka andra barn bara för att de inte ville samma sak.
Akta sig för folkilskna mor-mödrar, far-mödrar eller babysitters.
Stå ut med goda-råds utdelning från alla de barnexperter som går lösa och fria.

Det fanns inte så mycket tid till att sparka omkring bland löven. 

Det som min man kallar min "sjukdom".

Ja, jo, visst är det så att jag ibland råkar få in en spark på bajsklumparna som ofta göms i lövhögarna. 

Men det är, i det stora hela, värt det.
Fast det egentligen var jag som inte gav mig den tiden...kanske...

I en stor stad som Rom får man verkligen leta efter naturen...eller egentligen inte, för det finns många parker faktiskt.
Det är tiden man måste ha för att ta sig till dem.
Den måste jag ta mig med hund.
Måste ut.
Äntligen.

Det känns som om jag har hittat hem. 

Tillbaka till jorden. 

Jag växte ju upp på landet. 

Bland djur och i leran. 

Därför förstår jag inte rynkade näsor om illaluktande.

Att en glad hund/pojke/flicka...eller vem som helst kan vara störande när de hoppar omkring som ett yrväder. 

Jag blir bara glad. 

Nej, allt är inte guld som glimmar och godis utdelare till hundar finns de också.

Något annat jag inte riktigt förstår. 

Det ständiga matandet. 

Det var likadant med barnen. 

Min äldste var smal som bebis också och det orsakade många hjälpande mellanmåls händer. 

Jag vill bara vara fri. 

Precis som jag vill att mina barn, min man och min hund ska vara det.

Jag vill lufsa runt och ta in. 

Lukta mig runt. 

Nej, jag ska inte tillbaks till jorden än. 

Bara leva den bättre. 

Tills det blir dags...