Häromdagen när jag stod och pillade i köket kände jag liksom ett vinddrag bakom ryggen.
Kollade om det möjligtvis var hunden som kom springande så att min klänning fladdrade men han sov gott i hallen.
Lite så där med en konstig känsla fortsatte jag städning, rensning och när jag satte mig ner vid datorn ett slag skymtade något gult snabbt förbi i vänstra ögonvrån.
Obehags känslan ökade.
Minstingen har ju pratat om något som rör honom ibland på natten.
Jag har avfärdat det som vild fantasi.
Tänk om vi har ett spöke här i alla fall...
Efter att ha gjort en snabb rekogniserings-runda utan resultat satte jag mig vid datorn igen.
En liten liten stund senare gjorde ett ovanligt fågelljud mig nyfiken igen.
Det kom från vår balkong.
Lagom skrämd hittade jag den här lilla vännen;
Som inte lät sig närmas.
Lite orolig för vad en valp kan hitta på med en så liten varelse stängde jag in hunden och försökte tänka ut vad jag kunde göra.
När jag gick där och funderade så flög lilla livet iväg.
Först landade den på utsidan av balkongnätet och sen försvann den.
Någon timme senare när jag, man och barn kom hem från eftermiddags promenaden med hunden så satt den bara där på en tavla i matrummet.
Poserade lite innan den flög mellan balkongerna.
Ut och in genom fönstren.
Landade på en annan tavla i vardagsrummet.
Barnen försökte locka den till sig utan att lyckas.
Jag frågade barn-och hundpassaren om hon vet någon som äger gula kanarie fåglar här i området.
Fick nekat svar.
Kom på mig själv med att tänka; nedrans också att man inte har en bur.
Vad skulle jag liksom ha en bur till?
Stående så där om i fall...
Nej, jag gillar ju inte fåglar i fångenskap.
Fast den här lille stackarn kommer nog inte att klara sig så långt i vrålande Rom.
Det hann jag tänka sen försvann han ut igen och har inte kommit tillbaka sen dess.
Önskar min vän allt väl.
Vem vet...kanske kan han klara sig lika väl som alla gröna papegojer i parkerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar