Alltid söndag

                                                                                Blogga varje dag 81

Vi var där igen.

En söndagsritual som vi inte bara kan hoppa över hur som helst.

Man måste ha en utomordentlig anledning till att inte åka dit.

Åka till svärföräldrarna.

Äta middag hos svärfar och det som är kvar av svärmor.

Inte mycket.

Skinn och ben.

Som en fågel tänker jag ofta.

Fast utan livsgnista.

Jag som inte har svårt för fåglar på något sätt kan inte ta i henne.

Förmår mig knappt att nudda vid henne.

Så fel. Så förbaskat fel!

Det är väl just precis det man borde göra.

Röra vid. Smeka. Massera...

Jag står där alldeles handfallen.

Hittar på anledningar för att slippa.

Smyger i väg med slokande öron för en jädrans viktig tidningsläsning på balkongen.

Fegis. Kruka.

Förstår inte alls mig själv...

När jag jobbade i en djurskyddförening för så där trettio år sedan plockade jag och en vän upp en uggla som blivit påkörd. Jag bara tog den och hoppade in i bilen.

Hemma hos min kompis kom det en man från fågeljouren...eller nåt... och skällde en kvart  på oss för att vi riskerat att få fingrarna avbitna. Ja just det, en rovfågel kan bitas ordentligt. Inget nytt under solen. Vi hade bara inte tänkt på det.  Fast denna uggla var så illa däran att den bara inte kunde försvara sig. Som min svärmor...

Det blev därefter vår tur att skälla då typen frågade om vi ville ha ugglan uppstoppad tillbaka efter att han avlivat den. Slusk!

Jag kan alltså ta i de där skadade.

Varför inte mina barns farmor???

Idag var hon inte disponibel varken för barn eller hund.

Hon sov.

Natten hade varit lång.

Inte heller detta är en bra ursäkt för mig.

Ett liv som släcks långsamt.

Och jag som tittar på.

Så här verkar det som om det bara finns en enda dag i veckan.

Söndag.

Under en utav de bättre söndagarna.