Blogga varje dag 22
Kanske är de, de bästa.
De där stunderna då man egentligen har smitit iväg.
Som idag.
Nästan tonåringen är hemma för att bombarderas av mediciner för att kunna åka på segel-läger nästa vecka.
Jag bara drar iväg.
Informerar honom om att jag kommer att dyka upp någon gång vid lunchtid.
Han saknar mig ändå inte.
Datorn är på och han är mitt inne i ett förbaskat minekraft ögonblick och hör mig knappt.
Hunden har jag sugit ur musten på med morgonpromenaden.
Han är ju inte van.
Ligger och flåsar.
Snabbt som ögat drar jag igen dörren.
Raska steg mot hissen.
Har tur med bussen.
Känner mig så glad.
Solen lyser och jag glittrar.
På rymmen igen.
Fast ändå inte.
Det här är alldeles rättmätigt och förtjänat och alldeles i sin ordning.
Det funkar inte hemma om jag inte låser in mig, stänger av alla telefoner, ber alla flyga och fara...
sen sitter jag där på mattan och undrar om jag varit allt för elak, grym, överdriven...
Detta är en annan femma.
Mitt yoga-place.
Jag ordade häromdagen om det där med lärare.
Om ryskan som är bra.
Men idag är det MIN lärare.
Han är bäst.
Drar i mina armar så jag tror de ska gå av.
Trycker på en axel för att jag ska komma på rätt bana.
Men det allra allra bästa är att jag känner mig så otroligt inne i min yoga.
Jag är min yoga.
Det är helt min lärares förtjänst...tror jag.
Han får mig att gå därifrån med lättare steg och rakare rygg.
Som om de här tillskrapade yogastunderna plus hans lugnande röst och varma hand fungerar som medicin på mig.
The very best!
Underbart med en bra lärare! Men din förtjänst är din :) Kram
SvaraRadera