Varför det är svårt att inte älska Rom fastän man hatar lite också...

När vi väl damp ner i Rom igen...

Efter två veckors grått väder, med lite regn och lite lera, i ett Sverige där solen gjorde sitt tappra försök två små gånger att titta fram.

Efter att ha lämnat ett Köpenhamn i strålande sol...

Ja, då fick vi några dagars vrål-regn. Den där sorten som gör att om man befinner sig ute klädd i bästa regnställ och gummi stövlar och allt kommer man i alla fall hem dyblöt.  Den sorten som slår in över balkongen och på mina för ovanlighetens skull nyputsade fönster och i själva farten gör den slut på en eller två krukor med blommor i som råkar stå där ute samt knäar tvätthållaren.

Ni vet, den där sorten som gör att man ångrar alla hemlängtans tankar och börjar fundera på vad det nu var som var så bra med att vara halvitalienare egentligen...

Så säger jag lite på skoj och lite på allvar till en kompis som undrar om vi tagit regnet med oss från Sverige att; - ja, så gör vi! Fast på måndag då kommer solen tillbaka. Det har vi planerat.

Lite för att jag vet det. Lite för att så är det bara här. Efter stora dunder-regnet kommer solen. Inga sura miner alls liksom.

På måndagen som är Epifania...då den där häxan ska dyka upp med godis eller koks...då strålar solen från en helt fantastiskt klarblå himmel. 

Vi, som alla andra med barn i familjen, drar i väg till centrum. På Piazza Navona hålls stora marknaden till Befanans ära. 

Det gör inget att det är galet trångt så man knappt kan promenera.

Ja, till och med de inpackade husen på via Condotti kan bli snygga med blåaste blått.

Ingenting...eller nästan ingenting gör det att vi inte kan äta där mannen tänkt eftersom det är stängt p g a renovering och att minstingen övertygar oss om att vi ska testa ett nyöppnat ställe.

Det är första dagen för nya ägarna.

Ett fruktansvärt kitschigt ställe med rosa väggar och silverstolar. 

Slips på herrarnas toalett dörr och foulard på damernas.

Besticken är bara fisk bestik...såna där långa med bara tre tänder på gafflarna och så.

Lite småroligt tycker jag.

Det som är värre är maten.

Den smakar ingenting.

Rakt ut i luften.

Det kommer inte att bli någon mera gång där för vår del.

Så sant som jag ätit sämsta karljohansvamparna i mitt liv.

Lagom glad...kanske man kan kalla honom, mannen, när han poserar för att jag ska visa lite av restaurangens "tjusighet".

 

Så visst blir det bra i alla fall när vi väl kommer ut i vackra solen igen.

Fast vi kommer ju inte ner i tunnelbanan som vi tänkt på Piazza di Spagna.

Jag har aldrig sett så mycket folk.

Varken fram eller tillbaka går vi.

Vi konstaterar snabbt att bussen är bäst.

Tråcklar oss ut och fortsätter vår promenad lite till.