Vad tusan tar det åt mig?

Ibland.

Vid fel tillfälle.

Upprepade gånger.

 Sitter jag där med återfunna vännerna, eventuella nya vänner eller bara trevliga bekantskaper och kräker otrevligheter om Italien.

Införlivar dessa personer som aldrig satt sin fot i Rom eller kanske inte ens nuddat vid Italiens karta om hur överjävligt det är att leva här.

Avgaser, trafik, inget stöd av ekonomisk form alls med mera med mera...

Det finns ingen hejd för allt fult jag kan gräva fram.

Som om jag ville övertala dem om att aldrig någonsin komma på tanken att förlora sig hit.

Som om jag mådde så förbaskat dåligt av att bo här.

Det är ju lögn och förbaskad osanning.

Jag mår inte illa alls av att bo här.

Eller rättare sagt det finns saker som gör att jag inte trivs här så väl som de finns i Sverige.

Känner att jag måste sluta med detta.

Höra upp med negativiteten.

Det finns ju faktiskt två sidor av allt.

Arma a doppio taglio  säger man på italienska.

Hur kan det nu vara på svenska?....hmmm....kniv med dubbel egg?....tveeggat svärd säger google...ja ja!

Det är väl samma sak...

Så är det ju.

Precis som vi talade om en annan utlandssvensk och jag; i Sverige finns en hel hög med utbrända människor, men i Italien noll. Varför det då? Jo, du får inte ett skit från någon form av sjukförsäkringskassa här medan du i Sverige kan få det även då du jobbar i utlandet...om du jobbar för svenskar förstås.

Om det är bra eller dåligt vet jag inte riktigt.

Men nog har det blivit lite av en vana att folk är utbrända i Sverige trots att man har så mycket mera frihet...kanske för mycket...Eller är det frihet egentligen?...

Samtidigt hade det visst varit helt underbart att få en liten slant både som arbetslös och sjukskriven. 

Jag har ju testat båda sakerna.

Kunde skatta mig lycklig att min man fixade att försörja oss båda.

Tyvärr kan inte alla det.

Långtifrån alla.

Mycket finns det att skriva om det som är bra/dåligt.

Både om Sverige och Italien.

Fast ändå.

Jag vill ju ta vara på det som är vackrast...bäst...

Vill inte se att alla låter de godaste goda svenska äpplena falla till marken och sakta ruttna bort för att sen gå och köpa importerade äpplen från utlandet i affären.

Vill se det som kan bli en vacker bild.

Den som mannen lyckas fånga, av en slump, i en ständig jakt på finaste bilden på fasanerna som ständigt besöker mina föräldrars trädgård.

Det får bli en liten påminnelse till mig om att sluta vräka mina fulheter över andra och se det vackra istället.

Äpplena är en underbar färgklick helt enkelt.

Just det!