Perfektion

Vad är perfektion?

Sitter bredvid en svenska jag tycker väldigt mycket om när vi väntar och tittar på luciatåget.

Hon är en utav de där människorna som det bara sprutar mänsklig värme om.

Det var hon som tyckte att jag skulle  höja volymen när jag spelade gitarr till sångerna en gång på sommaravslutningen. Inte skämmas.

Själv sitter hon och filar på ett tal hon strax ska hålla. Hon måste hoppa in för någon som fått förhinder pga "Sven". Hon ändrar och suckar. Gillar inte. Särskilt inte på italienska. Ursäktar att hon inte är så cool.

Helt plötsligt är det min tur att peppa. Det blir bra.

Ljuset är urdåligt. Men talet blir gjort. Något har hon glömt. So what?!

Sen sticker hon iväg och räddar luciatåget från en katastrof. Hjälper mig där jag sitter inklämd och ser i ögonvrån hur busiga pojken som jag ju håller ett säkert men varmt öga på har tagit sig farligt nära ett levande ljus med sin stjärnstrut.

Sen skrattar vi hjärtligt i mustascherna när finaste kollegans flicka håller batteri-ljuset med korsade armar, en flicka tar i, inte bara, för kung och fosterland men även för mormor, pappa och vänner och bekanta. Det ser ut som om hon ska spricka.

Vi småler åt flickan som börjar skrapa med fötterna lite i smyg då solosångerske-mamman med otroligt vackra rösten sjunger för andra gången. Stjärnggossarna som jämför stjärnor. Tärnan som får sitt ljus släckt och inte vågar tända det förrän jag ger henne tecken att det är okej.

Perfektionen kommer på tal igen då jag hälsar på en mamma som är lite lite besviken på flickan som stod i första raden knappt sjöng med. Jag försäkrar henne att bara stå stilla sådär utan att försöka springa ifrån är ett stort stort plus för hennes dotter.

Sen kommer vi överrens om att det är just det där "icke perfekta" som är så charmigt.

Det där att allt inte är så välputsat.

Att fast barnen övat järnet så är det liksom ändå det där humana som kommer fram.

Att de faktiskt är barn.

Att vi bara är människor.

Jag går förbi en pojke och säger att jag såg hur himla himla duktig han var. Stod pall fast det hände saker bakom honom...ja, han stod där bus-pojke smög fram...Då jag vet att det inte är hans lättaste får han högsta poäng. Visst växer han där han sitter och leendet sprider sig till mamman som står bakom honom.

Det slår mig att det är detta som är perfektion för mig; att se det där som man gjort bra. Höja det. Inte alls fastna i det som gick fel...kanske konstatera...men inte fastna.

Eller har jag fel?