Att byta perspektiv

Upprepar mig och upprepar mig, men det finns inget bättre, när all möjlig skit bara haglar över en, än att dra på sig jackan och iväg. 

Att sen få hjälp med att komma upp på huvudet mot en vägg.

Det är grejer det.

Faktiskt är det så att man byter sitt sätt att se.

Negativt blir positivt.

Ja jo, lite smittad är jag ju av andra bloggerskor...(t ex Ulrika) som vänder på sådant där irriterande som hindrar synfältet. Helt klart!

Men det känns ändå som att det är det där huvudståendet som lossar på allt.

Jag förvandlar obehagliga telefonsamtalet från tokiga klassrepresentanten till det missförstånd det egentligen är. Struntar i att hon kastar arga blickar mot mitt håll efter att jag lagt på då hon skrek som värst och jag inte lyckades få henne att fatta att man inte kan prata strunt när man står mitt i en barngrupp och förväntas hålla någon form av lektion.

Jag suckar visserligen bara jag tänker på min mans stackars byxor, som verkar uppslukade av någon mysko tvättmaskin på kemtvätten, men säger liksom bara "jaha, okej" när yrpottan som jag tidigare tyckt var trevlig ber om några dagar till i sin brall-letar-jakt. Hon får några dagar till. Sen får hon ge oss pengar som ersättning. Och helt klart är det sista gången hon får äran att tvätta våra smutsiga kläder. Detta är tredje tokeriet hon ställt till med.

Skriver in en annan mamma på min lista om möjliga och omöjliga vänner. Hon hamnar på omöjlig sidan. Faktiskt borde hon ha berättat för mig om den där skadade foten hennes son fick av samme lärare som jag just pratat med rektorn om. 

Han bad om ursäkt, kräket, precis som han bad min son om ursäkt. Precis som han bad en annan pojke han klippt till om ursäkt. Allt vet hon och inget har kommit på rektorns bord...

Så hon hamnar där på fel sida av min privata sympati förteckning.

Varken mer eller mindre.

Bara så där tänker jag och det känns skönt.

Istället för att sitta där och vara ledsen.

Underbart att byta perspektiv.