Det var så roligt jag måste skratta...

Ibland tror jag att jag håller på att bli tokig.

Spritt språngande galen.

Eller så är jag redan det.

 

Jag går ju in där i ormboet.

Ja, jag vet man SKA tänka positivt.

Det är ju det väninnan försökt peppa mig med under nära två timmar.

Det blir ju inte så att jag får komma in först på kvartsamtalet som egentligen är ett evighetssamtal som man aldrig vet när det slutar eller vilken svängning det hela tar...puh! Precis så känns det.

Nej, när jag kommer dit är det redan tio personer före mig på listan.

Jag har tur. Den som hamnar på tjugoförsta plats kan lika gärna gå hem och hämta sovsäck.

 

Sen kommer kompisen ut rosenrasande.

Italiensk läraren har blivit sur för att hon presenterat dyslexi papperna från ASLs (vårdcentralen) experter. Hon säger att det absolut inte är något fel på flickan och att min vän är en hysterisk inbillningssjuk och dålig mamma som jämför med de andra två geni-sönerna.

Hon får sig en ilsken överösning om hur hon trampat på italiensk lärarens långa, många års, karriär.

All peppning om att hålla mitt lugn har hon ätit upp för sig själv.

Trots att hon har gått till ASL på psykologernas uppmaning då det gjordes test på våra barn förra året.

Trots att flickan gråter och är olycklig för att hon inte kan skriva och läsa "rätt".

Högröd i ansiktet går hon därifrån och jag lovar ringa henne när min tortyr är slut.

 

Och jag ringer.

Och vi skrattar.

För att inte gråta förstås.

 

Samma skit italiensk lärare frågar mig varför jag inte gått vidare på psykologbebisarnas(nyutexaminerade) inrådan. Jag försöker slingra mig med sanningen. Att jag utsatt stora pojken för så mycket förnedrande utan att få någon som helst hjälp. Att jag inte kan förstår varför vi föräldrar måste göra allt själva. Det bara skrattar lärarstaben åt. Ja, de är fyra stycken bakom katedern och jag är lilla jag på en barnstol. Är det bara det jag inte förstår, säger de. Inte fattar de piken om deras dåliga sätt att lära ut. Det ifrågasätter ingen. Inte ens de själva.

Så jag lovar att genast åtgärda...eller nåt. Så kanske jag kan komma där i från snart.

Sen är det arga/tokiga läraren som får säga sitt...fast han har fått vänta till sist. De andra lärarna pratar med varandra under tiden.

Han förstår inte. Han hade ju bett sonen om ursäkt.

Jag tjatar om samma sak igen. Säger att detta aldrig någonsin får upprepa sig. När jag talat färdigt till väggen kan jag gå, fara åt skogen, dra ut genom dörren förbi alla de som står på tur och hala upp telefonen.

 

Först ringer jag mannen som naturligtvis inte skrattar men suckar.

Sen ringer jag kompisen.

Ber henne hålla i sig.

Hon skrattar järnet och jag med henne.

Vi kommer överrens om att vi är två galningar som lika gärna kan gå på vår egen väg och försöka stå ut i ett och ett halvt år till. 

Försöka att i alla fall göra det bästa för våra barn.

 

Så sen frågar jag sonen om han tycker att det skulle vara bra med en liten hjälp.

Det gör han.

Tänker att jag ska prata  med stora pojkens skrivhjälps-lärare.

Hon kanske kan ta en titt på minstingen...med.