Hat

Kan inte sluta att tjata om Hat.

Att det inte ingår mera i min nya livsstil.

Får inte plats.

Där finns bara rum för kärlek och tolerans.

Ska inte sticka under stol med att jag önskade en liten fickkniv i väskan när mest elaka lågstadie-läraren parkerade sin bil framför näsan på mig...Å nej, kniven var inte för henne. Bara, så där, att bilen skulle stå kvar lite på sock. Jag är ju tvärsäker på att hon kände igen mig. 

Men jag hade ingen kniv. Ingår inte heller i nya love & peace tänkesättet att gå omkring beväpnad.

Inte heller hatar jag de där krypen som jag upptäcker mig ha inneboende i mitt finaste fina, fast rysligt annorlunda, nyutväxta hår. Kör på med det där medlen. Kammar. Kollar barnskallar. Svär visserligen lite...men i alla fall. Hatar inte!

Som för att understryka att jag bara vill väl, skojar jag friskt på lärarmötet...så förbaskat kul som jag är ska det väl gå hem...Franskläraren hämnas...eller tror att hon gör det...eller så begrep hon ingenting...

Fast jag avskyr ingen. Nix!

Hatar inte.

Det hjälper ingen.

Allra minst mig själv.

Istället suger jag till mig det som är vackert.

Tvingar två kompisar att följa med till underbaraste medmamman som älskar att sjunga och som nästan lyckas att leva på det...fast inte riktigt och då kan det hända, som det hände henne, att man säger ja till att starta en affär, med massor av luktegott, tvålar, koppar, romantiska plåtlådor, med mera med mera, med sin svägerska. Ja, jag drar en motvillig och en skeptisk kompis med mig för att köpa en present till en annan kompis som fyllde fyrtio år dagen då jag var upptagen med att ta hand om mitt skadade barn.

Motvilliga kompisen blir eld och lågor och vi får hålla i henne för att inte hon ska köpa hela affären. 

Skeptiska kompisen påpekar för mig att de där sakerna intresserar henne inte det minsta, men hänger på för att hon bara inte kan annat än älska den där fina människan som älskar att sjunga och liksom delar sig i hundratjugo för att hjälpa oss med presentköpet.

Under tiden är min minsting någonstans ovanför molnen...eller egentligen bakom disken med flickan han bara tycker är ett Guds underverk...och som råkar vara affärsinnehavarens dotter.

Inte vet jag men visst känns det som att jag lyckats sprida mera kärlek än hat när vi traskar ut ur affären med ett kroppslotionsljus, en ihopfällbar väska och lite blandade små tvålar och garderobsparfymer som den nyblivna fyrtioåringen säkerligen inte behöver... 

Men vet ni vad??? Hon blir vansinnigt glad.