Flytta till en öde ö?

Kan man ju inte.

Man har ju barn. 

De behöver socialisera.

De behöver skolan.

Fast idag känns det så.

Trots att allt flyter på.

Livet snurrar.

Jag jobbar på.

Gör saker som jag gillar.

Men tanken bara dimper ner när jag sitter där och ringer en mamma som lovat min son en sak och sen inte svarar varken på mobilen eller hemma. Telefonsvararna är på.

Hon ringer inte ens tillbaka...låter mig inte veta om något hänt...

Samtidigt som min son kommer hem och berättar att de hållit en minuts tystnad på skolan för alla de flyktingar som dog utanför Lampedusa häromdagen läser jag ett inlägg på FB om att det är rätt åt dem att de dog...för det fanns våldtäktsmän bland dem.

Och förresten så bajsar utlänningarna på gatan...i Ryssland...

Förstår inte?

Blir rädd!

Hatet som sprutar.

Vi har rätt att finnas.

Inte dom.

Vad de kommer och tar i Italien från italienarna har jag aldrig förstått.

Finns ingen sjukpeng.

Finns inget arbetslöshetsstöd...om du inte jobbat här innan.

Universitet kan du bara plugga på om pappa kan hjälpa dig med pengar.

Vill inte leva bland alla dessa ilskna.

Alla dessa som tror att de är bättre.

Ja, då tänker jag som ju inte är riktigt, varken italiensk eller svensk, att jag vill faktiskt flytta till en öde ö.