Rutin bara rutin...det är bra.

Jag måste ju dit två gånger om året.

Med alla proverna tagna.

Vara duktig flicka.

Packar ihop alla resultaten och beger mig tvärs över staden.

Vanligtvis kör mannen mig.

Inte denna gången.

Då det stormar rejält på hans jobb har jag bett en väninna om skjuts.

Hon drar sig undan i sista stund. Hennes barn är kvar i södra Italien och hon har inga jobb uppdrag i Rom denna veckan.

Så jag får skjuts av hennes man som jobbar inte så långt ifrån stora sjukhuset jag ska till.

Det är bra.

Kan inte säga att jag är nervös.

Vet ju att allt är bra.

Fast när mannen berättat hur barnen tjatat på honom om att få veta när jag kommer tillbaka, redan kvällen innan, då känner jag de där fjärilarna i magen.

Man vet ju aldrig.

Tänk om de ser något i proverna som inte jag eller någon annan läkare sett...

om de känner något i armhålan som inte jag ens kan ana...

Skakar av mig allt detta.

Det måste jag.

Det är bra.

Min väns man plockar upp mig på exakt den tid vi bestämt.

Sen kör han mig dit och vi pratar om allt möjligt.

Glad att ha funnit de här vännerna.

Den bästa sorten.

Bra sorten.

Jag är framme en och en halv timme innan besökstiden.

Bra.

Går in och tar mig en cappuccino i baren.

Hade tänkt att sitta inne i en besökssoffa och läsa min medhavda bok, men ändrar mig.

Det är fullt med människor därinne.

Ångesten sitter i väggarna.

Tragiska öden blandade med mindre tragiska liksom...

Jag bara kan inte sitta där.

Måste ut.

Solen strålar från en klarblå himmel och jag hittar först en plats på en bänk.

Sen flyttar jag över till skuggan på en mur.

När solen blir för varm.

Tjugo i elva drar jag mig in.

Går fel naturligtvis.

Kommer aldrig att hitta rätt...kanske är det bra...

Frågar och blir rättdirigerad.

Bra.

Trevliga farbrorn som jobbar som frivillig prickar av mig på listan och så får jag sitta i väntrummet.

Jag är på äldrevårdsavdelningen.

Mina läkare jobbar ju där.

En äldre man hostar järnet och jag tänker att det är tur att jag inte längre går på cellgift.

Fixar att bli lite hostad på nu.

Det är också bra.

Just när en kvinna berättar för oss om hur besvärlig hennes sjuke man är blir jag inkallad.

Frivillig- farbrorn räddar mig.

Sen blir jag klämd på.

Mina papper genomlästa.

Det bråkas lite om att jag tagit mammografi och sånt alldeles för långt från besöket.

FÖR TIDIGT!

Hjälper inte så mycket med mina invändningar att det ju faktiskt i augusti är helstängt i Rom.

Säger inget om att min besvärlige man propsat på att jag skulle göra allt innan vi åkte på semester...

Lovar bara att skärpa mig.

Sen ger de mig en ny packe prover jag ska ta till mars/april någon gång då vi ses igen.

Trotsar alla uppmaningar om att leta taxi och tar bussen och sen tunnelbanan hem.

Gillar inte taxi.

Känner mig friare med kollektivtrafiken. 

Går på och av när jag vill.

Om jag vill.

Så kan jag bocka av en grej till på listan.

Rutin listan.

Det är bra.