Göra något annorlunda.

Eller åtminstone något man i vanliga fall aldrig skulle göra.

Som att gå på avslutningsuppvisningen på en hästtävling.

Det har aldrig någonsin snuddat vid mig som en möjlighet.

Kan helt enkelt inte föreställa mig bland en massa "fisförnäma" damer i tjusiga hattar...eller var det på travbanan kanske???...

Nåja, vi hamnar i alla fall på den ovan omskrivna uppvisning. Äldste sonen och jag. Vi befinner oss där efter många om och men.

En mycket nära släkting till mannen är inblandad i det hela. Hen...ska jag kanske säga för att inte utpeka människan så där...fast jag avskyr ordet hen...kanske passar det bra här förstås...

Hen och en annan person har köpt de vansinnes dyra biljetterna med tillagd buffe'.

Sen blev de båda sjuka.

Ska inte bli långvarig med alla turerna efter det.

Kan bara säga att mannen är urilsken, besviken, ledsen och hatar hatar hästar och ryttare och fina damer och allt...Så det är bara uteslutet att han tar sonen och åker dit.

Barnflickan som är hästgalen är en kandidat men hon övertygar mig om att jag ska hoppa in som ersättare . 

Tar bollen. Why not!

Har liksom alltid varit så feg.

Duckat eller undvikit liknande bollar.

Nu räddar jag ju även mannen. Det handlar om heder. 

Vi får skjuts dit. Till Piazza Siena i vackra Villa Borghese. Mitt i Rom.

Mannen lämpar oss av på vägen till ett smarrigt western ställe som minstingen fått välja.

De kommer inte att gå någon nöd på dom heller.

Till och med...

Det är en otroligt vacker kväll. Vi har tur för det har regnat på dagen. 

Jag som är novis i det hela uppfattar inte förrän efteråt att det pågått hopptävlingar. Vi hör inte mer än något mummel från högtalarna som finns i andra ändan av arenan. Jo, ibland kommer en ryttare förbi...men...jaha!

Vårt bord är för fyra personer och sonen skojar om att nu nu dyker det upp vänner till Hen som vi aldrig har sett. Men det gör det inte. En pappa och hans flicka på så där fem sex år slår sig ner strax efter oss.

Klockan åtta öppnar buffe'n. Sonen får till och med grönsaker på tallriken. Inte bara det. Han äter upp dom också. Tror banne mig att det blir fler såna här utfärder...

Fina flickan äter bara melon och bröd...kan inte riktigt förstå...tycker att det är bortkastade pengar.

Kanske är jag för fixerad vid pengar. Skulle aldrig ta med mig ett barn på ett ställe där man betalar sexhundra spänn per skalle. Inte ens stora sonen. Han som nu slevar upp och trycker ner. Allt. Skrapar tallriken. Vad har hänt?

Sen börjar uppvisningen. Först ut är en hippo-terapi grupp från Villa Buon Respiro...Villa Bra Andning...fint namn tänker jag, på ett ställe som arbetar med sjuka.

Därefter kommer I Carabinieri, militärpolisen. De gör en uppvisning i anfall från förr i tiden. Med svärd och allt.

De är många hästar som galopperar förbi där vi sitter. Varje gång kommer den där starka doften insvepande. Djur doften som bara faller över oss så att vi nästan tappar andan. Fast jag gillar det...känner mig "hemma".

Kan inte låta bli att tycka att kaptenen liknar min man. En kompis säger samma sak på FB men mannen säger inget...

Ja, vi har en fin kväll sonen och jag trots allt. Kan inte påstå att jag gillar det där med militärer. Men hästarna är sååå vackra.

Visst finns det en hel del knasiga saker inblandade. Rika människor som sätter dyrbara kläder på små små barn och tar dom dit inte så mycket för att titta på hästar som att visa upp sig. 

Pappan vid vårt bord som oroar sig för att flickans hår lösgjort sig från gummisnodden och "gör henne ful" som han säger.  Sjutton- åringar klädda som affärsmän eller gamla gubbar i keps och rock...

Nej, det är så långt i från min värld man kan komma. 

Men det var kul att hälsa på.

Tack för den Hen!