Var kom alla moln i från?

(bild från 2010)

Jag hade visualiserat denna vecka med bara yoga och hur jag liksom i lugn och ro förberedde mig för operationen. Ha det bra.
Redan på söndagen förstod jag att det inte alls skulle bli som jag tänkt mig. Minstingen gick omkring och småfrös trots att det inte var kallt. På måndagmorgonen vaknade han med feber. En blandning av skräck för att bli smittad och få hela balletten flyttad och lugn för att jag faktiskt tvingades att bromsa ner infann sig. Svärfar ville inte avlösa mig. Han vill INTE bli sjuk...
Lill skrutten sa till och med att jag gärna fick lämna honom och gå på yogan om jag ville. Fast det gjorde jag inte. Kunde inte lämna honom med 38,8 i feber lika lite som jag vill bli lämnad ensam när jag är sjuk. Faktiskt gillar jag att ha någon hos mig. Någon som bara finns där. För att känna mig mindre ynklig. Så även om vi inte gjorde allt tillsammans. Även om han satt där långa stunder med sina evinnerliga elektroniska obegripliga spel så var jag med honom. Vi sörplade ingefärs te och bara satt där med varsin pepparkaka. Han fick följa med mig på provtagning.
Så ringde en av mina kollegor. Hennes dotter var sjuk. Så minstingen fick snällt hänga med på jobb också. Febern var då nästan helt borta. Regnet vräkte ner. Men så på eftermiddagen kom solen fram. Himlen var så blå som den bara kan bli här i Rom på vintern. På kvällen syntes stjärnorna. Så jag sa åt stora pojken att han kunde lägga undan ryggsäcks-regn-skyddet och paraply. Det blir en fin dag i morgon.
Tidigt på morgonen vaknade jag av regnet som dånade. Blixtar som lyste upp.
Var i herrans namn kom alla dessa moln ifrån???