döden

Jag läser just nu den Tibetanska livs- och dödsboken.

Ja, jag blev nyfiken på den genom mina bloggvänner.

Har försökt läsa en italiensk version. Den var för tung.

Men den här är underbar. Varje ord suger jag åt mig som om det var favorit karamellerna.

Särskilt fastnar jag vid det där om att tänka på döden när man har det som bäst.

En solig dag. Som den strålande dagen det varit idag (dagen jag började skriva detta vill säga...).

Jag har ju varit inne på detta ämne någon gång förut.

Jag som är fostrad att inte ens nämna ordet död.

Död är ett svårt ord. Ibland när barnen pratar om det så hyschar vi dom...både mannen och jag...

Varför är det så?

Vi ska ju faktiskt alla dö. Vi vet inte när. Eller hur. Men dö det ska vi säkert.

Ibland läser jag i tidningen om t ex en man som kom svischande på sin moped och fick ett stort skyltfönster över sig. Dog på kuppen gjorde han. Undrar om han hade någon förkänsla innan. Undrar om han var nöjd med sitt liv.

Ja, döden kan komma över oss när som helst. Bara för att man får en svår sjukdom innebär det ju inte nödvändigtvis att ens tur har kommit.

Men jag tror att man måste vara lite beredd i alla fall. Som en vännina sa;" jag kan inte gå ut utan rena trosor...för tänk om jag skulle dö på gatan....så skämmigt!".

Jag sa alltid att jag inte bryr mig. Det är inte min business när jag är död liksom.

Fast kanske har hon lite rätt i alla fall, kompisen.

Kanske borde man skärpa sig till det yttersta alltid. Egentligen tänker jag inte så mycket på rent under som på uppförandet. Att inte skiljas ovänner. Att vara måna om varandra. Kanske är det inte alltid möjligt. Men ja, försöka i alla fall. Leva som om varje dag var den sista...vem det nu var som sa det?

Jag är ju inte rädd att dö för egen del.

Vet ju att det värsta är för de som måste leva kvar i minnena.

Inte för att jag vet hur det är att vara död.

Vill bara vansinnigt gärna tänka mig att jag träffar mina kära igen.

Att farfar kommer emot mig med sina hemmagjorda "bäska droppar" i högsta hugg och sina eviga trätofflor, som han klättrade på tak med tills han blev över åttio år, på fötterna. Som vanligt låtsas han att han inte vet att brännvin med malört är något av det värst jag vet. Men då. Då ska jag be honom ta fram fiolen och köra Evert Taube. Som han gjorde så många gånger i den ljusa svenska sommarnatten. Spela fiol och sjunga ska jag be honom. För det saknar jag.

Farmor sitter där säkert och väntar på mig med kaffekokaren på och lite småtorra kanelbullar till hands. Torra för att hon ju har väntat på mig. Det vet jag. För att inte göra henne ledsen över att jag inte längre dricker så mycket kaffe som förr ska jag be henne visa mig blommorna. Hennes stora kärlek. Sen ska vi gå där i djup meditation i det gröna hon säkert har där hon väntar på mig.

Min syster kommer kanske att vara lite arg fortfarande. Jag hörde ju inte av mig när jag borde ha gjort det. Men då...då ska jag fråga om vi inte kan gå och dansa. Till "It's raining men", Billy Idol låtar, ABBA, Prince eller vad som helst. Svänga loss som vi gjorde de, tyvärr, få gånger vi var ute tillsammans på det jag trodde var raggning. Jag tog fel. Det var förbannat jävla rolig dans. Hon var en mästare på dansgolvet och jag min träbit rycktes med totalt.

Nej, döden i sig skrämmer mig verkligen inte.

Och den här fantastiska boken bekräftar det jag tänker. Gör mig mer och mer lugn.