Läges rapport

Allt var precis som förra gången fast ändå inte.
Slapp t ex sitta och vänta i flera timmar.
Klockan tio på morgonen var operationen programmerad till.
Klockan nio fick jag mitt rum.
Först kom narkosläkaren. Efter de vanliga frågorna gick han med ett; -vi ses där nere!
Sen kom kirurgen och mätte igen. Ritade med tusch på mig. Mannen skojade om att vi inget skulle säga till barnen om det. Han skällde ju ut dem för "tatueringarna" de gör på varandra med färgpennor precis dagen innan.
Sen åkte jag ner till operationssalen.
Under prat och skämtande gjordes jag i ordning för sömnstunden. Narkosläkaren hade varit Sverige för några år sedan. Berättade om hur sexmånaders sonen vinkade glatt till alla svenskor. Pappa var naturligtvis mycket stolt över sin mediteranske lille pojk. Medan han och assistenten tog sig ett sniff i syrgasmasken somnade jag in. Ja, faktiskt kändes det lite som att det var mister Bean som skulle ta hand om mig.
Vaknade till när de körde in mig på rummet. Frös så jag trodde att jag skulle gå sönder. Inga filtar hjälpte.
Sen gick hela eftermiddagen åt till att sova. Ibland vaknade jag till och såg mannen ta tuggor av en enorm pizzabit. Vände huvudet mot fönstret och somnade om. Var ändå inte sugen på pizza.
Var lite mera vaken vid fyra tiden. Mannen upplyste mig om att barnen var på väg. Bra. Minstingen var så skärrad. Hade mardrömmar och accepterade inte riktigt den här storyn.
På kvällen fick jag äta. Lyx. En sköterska hjälpte mig att gå på toa. Skönt att få sällskap första gången. Jag är ju den där svimmande typen. Hon väntade utanför. Allt gick utan incidenter.
Kvällen gick till att se på tv sova se på tv. Ibland vaknade jag av en galnings ylande. Han kom med ambulans under sena eftermiddagen. Skönt att ha eget rum.
Klockan tre på morgonen var jag helvaken. Inte så konstigt. Så mycket som jag sussat. Gick själv med stor möda på toaletten. Läste färdigt Jonas Gardells bok "Torka aldrig tårar utan handskar". Grym och vacker samtidigt. Har alltid tyckt väldigt mycket om Gardell. När jag läste att han var i Rom häromveckan stoppade jag boken i väskan i ett fåfängt hopp om att gå på honom i centrum...ha ha tokstolla! Som om Roms centrum på något vis erbjuder till enkla möten...  Jag har aldrig fått böcker signerade. Men det här hade fan i mej varit skoj. Nej, jag gick aldrig på honom. Fast synd var det.
Morgonen efter drar kirurgen ut dräneringen. Sköterskan tar bort droppkanylen och det är bara att åka hem.
Muskeln som dragits ut, för att de skulle stoppa in blåsan som så småningom ska fyllas, drar och spänner. Det är ett elände att ta sig i och ur sängen. Nattsömnen blir svår också. Men det här ska också genomlevas. Fast när jag vaknar till under natten och det tar tjugo minuter att hitta en bra ställning som ryggen också ska bli glad över då undrar jag ju vad jag gett mig in på.