Jag lovade ju att jag skulle skriva en del till.
Här kommer den nu. Bättre sent än aldrig...
Vet inte om hon riktigt hade planerat att dyka upp när jag var där. På nått vis verkar det som alla vet allt i denna lilla by som Gud glömde. Fast ingen liksom uppenbarligen pratar med någon annan. Eller hur de nu gör...Har alltid känt att folk står bakom gardinerna. Registrerar; måste vara Bs tös. Man kan liksom inte komma undan det. Inte för att jag nödvändigtvis vill gömma mig. Det är mera liksom en stilla förundran. Hur kan alla veta?
Det är det hon säger sen när vi mailar varandra efteråt. Att hon hade hört att jag var där. Ingenting säger hon om att hon visste att jag var i Sverige när jag möter henne yrvaket i mina föräldrars trädgård. Yrvaket för att jag sov min heliga middagssömn. Ja, något som suttit i hela sommaren. Min första sommar efter cellgiftsbehandlingen. Faktiskt blir det en vana som jag även adopterar för helgerna. Tjugo minuter räcker. Bara lägga sig ner och sova en stund.
Så vi står där face to face. Jag mosig. Hon fräsch. Det var tretton år sedan sist. Då stod hon på samma plats med ett fång blommor i sin famn. Jag var hemma för min systers begravning. Tror inte att jag var så trevlig den gången. Höll på med uppsopning av resterna av mina föräldrar...och bror...
Så det blev en snabb överlämning av blommor och ett "vi ses" som alltså fick ta tretton år.
Ändå känns det inte alls onaturligt. Fast jag varit så rysligt arg. Tänkt att hon inte alls var någon bra kompis. Besviken.
Vi träffades när jag var så där sex år. Hon var tio. En storasyster blev hon som tog mig ut på äventyr. Hennes mormor och morfar hade hus ett stenkast från mina föräldrar. Där var hon så ofta hon kunde. På sommaren i veckor. När hon inte var där skrev vi brev till varandra. Under somrarna organiserade vi circus med mina syskon på min farmors gräsmatta. Teater. Musikuppträdanden. Vi drog runt i byn som då var fylld av både barn och vuxna med min farmors stora hund-ilskna hund. Vi satt ute vid vägen och sjöng schlagermelodier och kollade om han på mopeden med de röda strumporna även den dagen hade röda strumpor. I vår fantasi var hans klädsträck fulla med bara röda strumpor...förlåt, hossor. Han med de röda hossorna finns inte längre. Spriten tog honom som den tar så många olyckliga där ute i nowhere. Det låter lite som om man måste välja; cancer eller sprit...
När min kompis P kom in i tonåren blev hon förälskad i en kille som hade sin häst på en gård i vår lilla by. Då skulle vi vara där varje dag. Inget jag förstod alls. Fyra år yngre var jag ju fortfarande i barbie-docks fasen. Förstod inte alls det där svärmandet. Hennes val av kille var också ett mysterium. I mina ögon vara han både blåst och ful. Fast som sagt så var jag ju ännu inte införstådd med kemiska attraktioner. Fast hans häst, Zorro, lärde jag känna väldigt bra. Inte så att jag lärt mig lita mera på hästar tack vare honom. Nej, ändå blev vi ganska bra polare. Jag och hästen.
Sen träffade min kompis en kille som hon blev ihop med. Honom fick jag nästan bara se på bild. Ja, det verkade som om han tyckte att en barnrumpa som jag var väl inget att slösa tid på. Och han hade nog inte helt fel.
Så gick det några år och P och jag träffades när killen inte var med.
Men det var hos P i Lomma som jag sov över för första gången i mitt liv. Inte ens hos min farmor hade jag varit över natten. Det var spännande. Utan mina syskon. Själv. Vi var i staden och shoppade. En enorm grej för en lantis som jag. Kändes som att vara på rymmen. Champagne sprudlande.
Ja, vi träffades ju då och då. Under alla åren. Jag började resa själv. Fast varje gång jag damp ned hemma vid så hittade vi alltid något sätt att träffas på. Hon följde med oss ut och dansade.
Jag gick igenom en hejdlös historia med en psykiskt sjuk grekisk kille. Hon tog avstånd. Jag flyttade till stan. Hon verkade rädd för min lägenhet. Så träffade jag en italienare. Då kom alla kommentarerna. Upplevde dem som rent rasistiska. Jag förstod att det var rädsla. Vi försökte träffas ändå. Det funkade aldrig. Så jag gav upp. Lät bli att ringa när jag var i Sverige. Undvek.
Så har då hela tretton år gått sedan sista mötet. Min mamma bjuder in henne på kaffe och kaka...eller saft och kaka egentligen. Hon har aldrig lagt till med vanan/ovanan att dricka kaffe.
Vi sitter där och pratar om allt. Om en midsommar då vi bestämt oss för att dricka som alla andra gjorde innan vi åkte iväg till Kristinehof. Vi blandade helt galet och var rejält skojfriska när hennes kille körde oss dit. Han var helt klart den ende som inte hade kul. Vi tyckte att det var sååå skoj....fast egentligen minns vi snudd på ingenting.
När vi sitter där och gräver i dået säger hon det; vet du att det är helt förunderligt att sitta här och fika igen. Som förr. Vet du att mina lyckligaste stunder i barndomen hade jag här med er.
Skumt. Jag som trodde att det var jag som tankade frisk luft och nymodigheter när hon dök upp.
Så skiljs vi åt. Sen mailar vi varandra. Hon ber mig om ursäkt för hur hon uppfört sig mot mig och min man. Det var av rädsla. Rädslan att mista mig. Vilket hon ju faktiskt bara gjorde på det viset... Hon berättar om att hon varit så orolig för mötet. Trott att jag skulle vara arg. Sen undrar hon om den där lägenheten jag hade. Om jag också känt det som om någon motat mig i dörren...Nej, klart att jag inte hade. Fast när jag tänker efter uppförde sig min fasters katt mycket konstigt där en gång då jag passade henne. Även min systerdotter hade någon mysko kommentar....Ja, det kanske rent av spökade där. Fast det ville mig nog väl. Spöket. Det tror jag.
Jag är glad idag att vi pratat. Att vi kan skriva till varandra igen. Vet inte om vi kommer att bli de där super kompisarna igen. Fast jag kan inte gå och vara arg mera. Livet är allt för kort för det. Faktiskt var hon en mycket viktig person för mig. Min stora syster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar