Vana = trygghet

Ja just precis, vanor skapar trygghet. Både goda och dåliga vanor. Det är det jag tänker när vi börjar plocka ihop våra saker i huset vid havet. Det är sålt nu och i slutet av juni lämnar vi över nycklarna. Beslutet om att sälja togs för länge sen...fast tveksamt. Mannen vill vara närmare dykningsmöjligheterna, pengarna räcker inte till svärmors kurer och vårt lägenhetsprojekt i Rom. Ändå har det varit svårt.
ÄR svårt. Det gör ont att tänka sig att vi inte ska vara där i sommar. Inget sovande i trädgården. Inget barfota smygande på gräsmattan. Inga promenader ner till havet.
Ont gör det fast det för mig varit en gyllene bur också. Huset var ju bara indirekt vårt. Rättmätige ägaren var gärna där när vi var där...
 I augusti då vi brukade vara där var större delen av Roms innevånare också där. I alla fall kändes det så...Som den ensamvarg jag är var detta ibland oerhört jobbigt...men ändå...ont gör det i alla fall.

Men det var ju ingen dålig vana, huset. Det var en otroligt bra vana speciellt för mina "stadsbarn" som bara kunde öppna dörren och gå ut. Fast om jag ska vara ärlig valde de ofta TV;n den som vi "måste" ha för svärmors skull. Den som sen blev två.

Fast den rena luften fanns där. Havsluften.

Huset...egentligen inget riktigt sommar hus...mera hela året hus...

En utav mina många favoritpositioner under  pepparträdet.

Allt har ju vuxit upp ordentligt på de här tio åren.

Mmmm det är mest för vanan som skapar trygghet jag är ledsen. Havet kommer vi till i alla fall. Trädgård har vi i Sverige. Får vi sen det vi drömmer om i Rom också kan en ordentlig uteplats bli verklighet igen.
Vanan och minnena. Badpoolen på gräsmattan när barnen var små. Grillningarna på kvällarna.
Huset vid havet får helt enkelt finnas där som ett vackert minne.
Vanan är slut nu.