Förunderliga dagar

I morse skickade jag i väg barnen till skolan. Sen i fredags har de varit hemma. Trots att snön knappt finns kvar längre tyckte Roms borgmästare att det för säkerhetsskäls skull var bäst att hålla skolorna stängda tills idag...Kan inte låta bli att tänka på alla de läxor barnen kommer att bli tvingade att ta igen nästa helg...hu!

Men det var förunderliga dagar. En historisk händelse. Så här mycket har det inte snöat på 27 år i Rom.

 Så här var det från klockan 11,30 i fredags, efter ett hällande regn...

 snöade det allt mer och mer...

Mina stackars blommor på balkongen blev mer och mer inbakade...

Mannen lämnade jobbet klockan 14...med tanken om den vanliga 20 minuters vägen i huvudet...

Utan vinterdäck och med en bil som är allt för full av hästkrafter kom han hem 16,30. (För andra gick det inte lika bra. För några tog det tolv timmar att komma hem...utan bil)

Så här har jag aldrig sett vår väg förr. En underbar tystnad som jag sällan upplevt här.
Fantastiskt!

Lördag i parken...vi tog oss in genom hundrastgården...roliga kommunen hade stängt parken... av säkerhetsskäl minsann!

Några åkte skidor...

andra hade plockat fram antika saker...

inte utan att man fick en tomte känsla...

Söndagen: På farmor och farfars gård fanns redan en gubbe klar.

men händerna ville göra flera...

ingen kunde motstå snöns möjligheter... 

På måndagen tog vi oss in i Parken igen, trots att kedjelåset kommit upp på hund rastgårdens grind med.

Barnen var fascinerade av isen som fortfarande flöt i fontänen.

I den underbara solen började det gröna titta fram igen.

Pulka backen hade åter förvandlats till sitt vanliga leriga jag.

På tisdagen fanns i stort sett inget kvar av vintern och även barnen började bli trötta på att inte ha några måsten. Knytnävarna dök upp igen lagom till skolan öppnade.

Men vackert var det!