Glädjens yoga!

Det var när minstingen insisterade i går kväll på att göra yoga med mig som det kom för mig. 

Jag hade redan legat en stund i badkaret och tänkt på det. Det där med att yoga bara för att man måste. Inte för att man egentligen har lust. Glädjen tappas ju bort då. Jag har känt liksom sista tiden att jag måste yoga. För att det är bra för mig. För att min kropp annars blir stel igen och skoliosen tar över hela mig. Att jag inte kan gå på kurs om jag inte är tränad...Ja, alla möjliga dumheter som inte egentligen handlar om glädje. Den som man absolut inte får tappa bort. Annars kan man ju lika gärna skriva in mig på närmaste Gym och göra alla de där mekaniska övningarna som är bra just för min kropp. 

Han kom alltså minstingen, när det var bara en halvtimme kvar till matdags. Därför sa jag först nej. Då ställde han sig i trädets position och tittade på mig med sina stora bruna ögon. Okej, en halvtimme är bättre än inget. Han höll inte en halvtimme. Fast han gjorde några positioner med mig. Vi hade kul. Småpratande om hur den slutliga positionen borde vara och vad vi kunde var så in i bomben roligt. Det spelade ingen roll att tiden var kort.

Glädjen måste helt enkelt finnas där...i yogan.

Ananda!