måndag 2 januari 2012

Bröstcancer

Jag får liksom upprepa det ordet för mig själv för att försöka få det att gå in.
Att jag har det. Att jag haft det.
Smakar liksom på ordet; brööösssstcancer. Vilket fult ord!
Fick massor av kedjebrev av en kompis strax innan jag visste. De förintade jag bara. Avskyr kedjebrev som utlovar hemskheter eller förlorad vänskap om man avbryter kedjan. De flesta hon skickade handlade just om cancer...tänk om...nej, inga dumheter nu...bara för att jag avbröt...eller?...

Känner mig inte ett dugg sjuk. Eller rättare sagt har inte känt mig ett dugg sjuk hitintills. Förkylning har ju varit det värsta. Men inte något som gör att jag känner mig cancer-sjuk direkt...
Jo, jag har ju bara ett sår där vänstra bröstet en gång satt. Det ser jag ju när jag duschar.
Mediciner måste jag ju ta. Ta blodprover. Åka till sjukhuset en gång var tredje vecka. Men sjuk det är jag ju rent av inte. Cancern finns uppenbarligen inte kvar.

Men så faller håret...det började nyårsafton att klia och sticka. Lite ont i huvudsvålen. Några hårstrån där och några här. Kanske inbillade jag mig lite också. Kunde inte låta bli att ta mig i håret.

Idag är det stora tussar som åker av. Kan inte ens låtsas att jag inbillar mig längre. Funderar på att gå ner till min frissa i morgon. Be henne klippa det riktigt kort. Som hon sa att hon skulle göra om det hände. Det verkar definitivt som att det händer.

Det känns så overkligt. Jag är sur och irriterad. Det regnar. Barnen är uppjagade och bråkar stup i kvarten, när de inte leker deras allra mest högljudda lekar.
Ingen yoga idag. Hinner inte. Orkar inte.
Kompisar som bor i Tyskland dyker snart upp. Därför har jag hets städat toaletten. Det allra värsta rummet just nu. Dammtussarna i de andra rummen får ligga kvar. Kanske i morgon...

Overkligt. Sånt' som händer andra. Fixar inte ens djupandningen riktigt idag.
Ilska finns där också. Känner mig lurad. De sa att mensen kunde utebli; den kom som en julklapp lagom till jul. De sa att det inte är säkert att man tappar håret. Åttio procent, sa de, tappar håret. Vad säger att jag inte skulle hamna i den lägre procent-gruppen... Så börjar håret falla.

Måste få in meditationen idag. Fem minuter. Jag vet att det hjälper. Hjälper mot paniken.
Paniken jag får när det där gräsliga äntligen går in; jag har bröstcancer.

På onsdag ska jag på andra behandlingen. Måste hitta styrkan och lugnet till dess.


9 kommentarer:

  1. Jag kan inte föreställa mej, inte för egen del, men jag känner för dej och med dej. Har sett cancer både näranära och lite längre bort i mitt liv, det är något jag är både helvetiskt rädd för, men som jag också känner att "ingenting är omöjligt" inför. Och om jag nu ska säga vad jag känner i mitt hjärta och i min intuition när det gäller dej så är det tillförsikt och en otrolig styrka. Jag är liksom trygg med att du är en fighter, både när det gäller hår som trillar av och ärr, både på kroppen och de som finns inuti. Kram och omtanke, Marika!

    SvaraRadera
  2. Andas med dig i tankarna. Skrik och gråt och bär dig åt men bär inget inom dig, bär det inte ensam.Så skönt att se att du skriver. Kram.

    SvaraRadera
  3. Å tack fina ni! Det värmer så med kommentarer.
    Kramar

    SvaraRadera
  4. Kramar om dig i tanken, hoppas du tar dig en stund till meditation det ger dig styrka <3

    Kram Lotta

    SvaraRadera
  5. Skickar omtanke via cyberspace. Kram Ulrika

    SvaraRadera
  6. Jag kan bara hålla med alla här ovan. Den Marika som jag känner genom din blogg är en stark och hängiven person. Som inte är rädd för att säga och känna. Så jag säger som Marica ut med det, skrik och gråt och ta dig tiden att andas. Bara en liten stund för den gör skillnad tror jag. Skickar kraft och kramar och är med dig i tanken!

    SvaraRadera
  7. Värme, styrka och kärlek till dig!

    SvaraRadera