Anmäler mig till ett projekt. Två andra blir valda. Inte jag.
Så sitter jag där igen och känner mig ratad. Liksom jag lyckats så bra andra gånger att skjuta bort den tanken, mot "det var inte jag som blev ratad...det var någon annan som blev vald bara", så sitter jag där och gör precis tvärtom. Ingen vill ha mig. Ingen tycker om mig. Äter jag kanske mask?
Tankarna går tillbaka till hemska skoltiden då jag stod där och inte blev vald i något lag. Alltid den som "blev över". Stora suckar från laget som fick "ta mig"...
Min litenhet anfaller mig igen. Jag kan inget. Har inte gjort något anmärkningsvärt i hela mitt liv...Kommer förmodligen aldrig att göra det.
Sitter där och tycker synd om mig själv. Samtidigt är jag otroligt elak mot mig. Så elak är ingen förutom jag mot mig själv.
Precis såsom den där "tantra-yoga-mannen" på festivalen sa när han talade om Ahimsa/Icke våld; man kan vara världsbäst på att inte skada eller döda eller vara dum mot andra och så är man bara så super elak mot sig själv.
Att det kan vara så svårt att tycka riktigt bra om sig själv. Att tro på sig själv. Visst äter jag mask?!
Under tiden tänker jag ordentligt på gympa-salen i skolan. Faktiskt hade de rätt de där som inte valde mig. Jag var en riktig sopa på alla boll spel. Boll rädd. Fattade ju inte vad det var jag skulle göra.
Visst är det rätt att de inte valde mig nu heller. Kan ju inte skriva. Knappt ens stava...
Då ryter mannen. Han kör en lång lista på saker jag gjort. Han har rätt.
Ska nog ta och sätta mig ner och göra den där listan. För mig själv.
För så är det ju. Jag kanske inte gjort stora världsviktiga saker men...
Jag behöver se själv. Att jag faktiskt kan.
Sen var detta bara ett projekt. Litet skrutt projekt...vet inte ens om man fick betalt projekt.
Nu ska jag jobba på listan....
Sai che non è vero che nessuno ti ama
SvaraRaderalo so...devo solo scavare un pochino per poi salire su.
RaderaDu uttrycker dej så ärligt och avskalat att det jobbiga blir vackert. Tänker att det säger nåt... för det är så sant som Stefano säger här ovan. Du är ju bäst på att vara du! Att man sen inte är världbäst på att prestera en del saker är bara... ja, skrutt!! Kram och håll huvudet högt!
SvaraRaderaPrecis som jag svarade Stefano så vet jag ju det där. Att jag är älskad.
RaderaMen skrivandet och grävandet behövs...det är också en sorts meditation...läste precis det.
Tack för att jag fick läsa ditt fina inlägg idag. Det smärtade lite också för jag känner igen mig själv så mycket i det du skriver. Jag har varit där i gympasalen och jag är där idag när jag söker jobb som jag aldrig ens får komma på intervju på, trots att jag innerst inne vet att jag duger och är duktig på det jag kan.
SvaraRaderaDet är så otroligt lätt att gräva ner sig, speciellt dagar när man är nere. (Och när det regnar och är grått utomhus.)
Jobba på din lista för ja, du är bra som du är - bra på att vara du - fina Marika! :)
Varma kramar till dig
Känner att du och jag är väldigt lika varandra.
RaderaVi måste peppa varandra.
Kramar tillbaka
Alla har nog varit i situationen där man inte blir vald. Var det än är. Och det smärtar. Något som man sällan berättar. Du är modig i det du gör här på bloggen, i allt från att beskriva din cancer och det som den dragit med sig i din kropp till det här. Jag tycker om det jag läser, om man inte vågar titta in i sig själv och se det där, hur ska man då kunna göra sig av med det? Och så skönt att din man påminner dig om den andra sidan också i livet :) Stor kram till dig!
SvaraRaderaTack!
RaderaKram tillbaka
Och jag går runt och väntar på att bli avslöjad som bluff... ;) Tänk vad vi är elaka mot oss själva. Det räcker väl med att vi lever så gott vi kan. Jag kan bara hålla med Annika i det hon skriver. Dessutom är du stark som har fixat att ta till dig en ny kultur och jag kan bara tänka mig hur det är att vara sjuk i ett annat land.
SvaraRaderaTror inte att jag tagit till mig kulturen helt...man kanske inte kan det...
RaderaTack för dina ord
Kram