Rör inte min övertygelse!!!

Han ska alltså föreställa den bästa onkologen som finns i Rom, enligt min senolog.
Ska jag döma efter första mötet kan jag bara säga att han förmodligen medicinskt sätt vet precis vad han talar om och gör. Inte för att jag förstod så mycket mer än att jag kommer att bli behandlad i sex månader. Kemio behandlad. Jag förstod inte så mycket för jag hade redan stött mig med honom.
När han såg mina blodprover utbrast han i ett hackande om att jag borde äta mera kött.
Med gapande mun satt jag bara där och stirrade på skitgubben medan mannen förklarade att jag varit vegetarian i snart 30 år.
- Jaha, kanske rent av vegan, sa den i mina ögon helt plötsligt okunniga människan. Nedlåtande.
- Nej, svarade jag, men jag har försökt att bli vegan.
La inte till att jag kommer att försöka igen. Det var liksom inte riktigt läge. Han är tydligen helt ovetande om att massor av onkologer talar för att det är bra att vara vegetarian. Att massvis med studier visar på det positiva med att ha en vegetarisk kost framför en kött-ätar diet. Den mest kända onkologen i Italien blev till och med vegetarian efter många års forskning och arbete.

Järnbrist har jag alltid haft från och till. Under mina två graviditeter åt jag en järn-tablett varje dag. Flera av mina kött ätande kompisar åt fyra eller fem.

Men jag argumenterade inte alls. Bara satt där och lyssnade. Fast inte ens riktigt det.Kom liksom inte för mig att säga något. Inga frågor. Det undrade han också...Vad kunde jag möjligtvis ha för frågor till någon som precis trampat på min övertygelse???!!! Kanske borde jag fråga vem det var som satt upp alla hopp fulla affischerna om yoga-kurser i väntrummet...Det var definitivt inte han.

Mannen sa sen att han tyckte att det var en sympatisk läkare...Sympatisk???!!! För att han hade lite blommor och hjärtan fastsatta  på sin doktorsrock. Eller kanske för att han hade lika håriga armar som mannen...möjligtvis för att han hade skägg...
Nej, jag ser då verkligen ingen sympati i honom. För all del han leker inte "stora professorn"som klappar dumskallarna på huvudet som så många andra läkare gör här....eller kanske även i Sverige...

- Jamen, det fattade du väl att han skämtade..., försökte mannen, när mina tårar rullade då vi kom ut från rummet igen.
-Jaha, då har jag ingen humor längre, snyftade jag. Mer ilsken än ledsen.
-Du såg väl hundansiktet när han vädjade innan vi gick. Klart att han skämtade.

Nej minsann!
Hundansikten är hundar till.
Han sårade mig. Det jag tror på och det jag vet är bra för mig.