För er som undrar

så mår jag ganska bra.
Vänster arm gör fortfarande ont. Men träningen går bättre och bättre.
 Eventuella stygn som stannat kvar ska tas i morgon. Egentligen idag, men jag ska tillbaks till tandläkaren, där jag hade börjat en behandling som jag fick avbryta för operationen.
Därför vaknade jag nervös i morse. Konstigt att jag kan fortsätta att vara nervös för tandläkaren efter att de grävt i mig som de gjort.

Det fanns "bara" en elaking i min armhåla. Den är hormon beroende. Vad detta riktigt innebär vet jag inte. Men kirurgen var otroligt positiv. Honom måste jag ju lita på. Han har den rätta erfarenheten. När man har sett många olika resultat så vet man mer eller mindre hur allt ser ut efteråt också.

Nu har jag några veckors provtagningar och diverse undersökningar att göra. Sen ska jag till Onkologen. Det är han eller hon som bestämmer utifrån alla provresultaten vad för behandling jag ska ha.

Känner mig lite ledsen idag. Kanske är det nervöst. Kanske hormonerna igen. Kanske är det för en kompis som går omkring och surar för att hon fick veta, efter de andra, om mitt problem.
Henne orkar jag inte ta hand om.
Förstår inte riktigt problemet.

Inte heller förstår jag mig på sorgsenheten idag.
Kunde till och med ta min mammas sedvanliga upp-radning av folk som fått hjärtinfarkt, dött i cancer och lämnat sina stackars tonåriga barn i världen härom dagen...

Varför känner jag mig så idag?

Det är måndag. Det regnar idag. Bussarna strejkar.
Men jag lever ju.
Jag har ju bestämt att allt blir bra och sen ska jag ge järnet i min yoga och meditationsträning.

Bestämmer mig för att detta är en liten paus. En liten gråt paus. En mycket liten gråt paus.