Tak, lampa, tak, lampa, hiss, tak, lampa. Sen blir allt grönt. Operationssals grönt. Får vänta lite till på båren i ingången medan en person körs ut från en av salarna. Kirurgen närmar sig; vilket bröst var det nu igen? Vänster svarar jag förskräckt och försöker återgå till min djupandning utan att få panik. Hoppas verkligen att det var ett skämt...
Så körs jag in. Lamporna i taket är släckta än. Tar mig själv över till operationsbordet. Narkosläkarens vänliga ansikte dyker upp. Man spänner fast mina ben. Sado/maso tänker jag. Narkosläkaren klappar mig på kinden. Sätter fast dropp kanylen och säger att nu kommer jag att känna mig lite smått yr. Otäck känsla som minner om svimning kommer snabbt över mig. Sen säger han att jag ska tänka på något vackert. Jag hinner precis visualisera mina pojkar när allt försvinner.

Tre timmar senare känner jag att jag är på väg in i mitt rum igen. Vill inte. Vill sova.
Senare berättar mannen att läkarna skrattade gott åt mig när jag skällde på; "skitarna som väckt mig när jag ville sova".
Faktiskt vill jag det. Tröttheten jag samlat på mig de senaste veckorna ligger som en sten över mig.
Men sen vaknar jag.
Finaste kompisarna som varit där hela tiden och hållit mannen sällskap kommer in.
Jag fryser trots att värmen är full uppskruvad och dubbla filtar ligger på mina ben.
En av kompisarna masserar mina fötter. Mmmm...

Mitt bröst är helt borta. Jag var beredd på det. Ändå känns det konstigt. Allt har gått så fort.
En sköterska byter ut dropp efter dropp. Kvällen går. Kompisarna går. Mannen är kvar. Han ska sova hos mig första natten. Jag får löfte om frukost dagen efter. Okej! Värre har jag varit med om.
Redan klockan halv nio går jag på toaletten själv. Konstaterar att detta verkligen är en dans på rosor jämfört med kejsarsnitten. Jo, jag har ju dränering och dropp slang med mig. Men jag kan själv utan att se stjärnor.
Sen tvingar jag mannen att se hela "Mamma mia" igen. Det är ingen film. Det är en bakelse som bara blir godare och godare för varje gång. Allt är vackert; den grekiska ön, skådespelarna...Men allra vackrast musiken. Abbas musik. Den gör mig glad!