Jag blir uppriktigt arg när jag kommer ut från yoga lektionen sätter på mobilen. Mannen ringer meddetsamma för att meddela mig att undersökning jag hade kl 16,30 blivit flyttad till kl 14.
Va? Klockan är kvart över tolv och jag måste hinna hem, äta, plocka fram badgrejerna till minstingen... ja allt det där som jag trodde jag hade gott om tid för.
Störtar hem. Gör allt jag ska ätande en pizzabit.
Mannen möter mig där.
Allt går snabbt och snart ligger jag på en brits och masserar mitt bröst för att den radioaktiva vätskan ska komma ut i lymfkörtelsystemet.
Jag hör röster utanför. De pratas om en ambulans.
Min undersökning går bra. Man hittar det man vill se.
Om än lite frusen tar jag på mig kläderna och går till väntrummet där uppe där mannen väntar.
Jag ser dem i det nedre väntrummet. Fyra/fem unga killar som talar arabiska. En saknar en fot, en benet från knät, en hela benet...Allt har hänt nyligen.
Mannen berättar att han hört hela storyn. De är där med Libiska ambassadens översättare. De pratar om bomber och missiler.
Jag blir alldeles kall. Jag som är orolig för ett bröst.
De unga männen pratar glatt. De är i säkerhet nu.
Tänker på deras mammor.
Att skicka din unge son ut i kriget....

Min ilska rinner bort på ett ögonblick.