Efter sol kommer regn...eller var det tvärtom...

"Om du har en glad dag...kan du vara säker på att det regnar".
Den här meningen brukar min far använda ibland. Men med den där glimten i ögonen hos den som inte tänker ge upp i alla fall. Min far är i grund och botten en positiv människa. Han är av den ide´n att för eller senare reder allt ut sig.

Häromdagen hände mig något som kändes som om jag fått en hink vatten från en ljusblå himmel över mig.
Det var den dagen de sa att min minste pojkes klass inte får finnas mera.
Barnen kommer att portioneras ut i de andra blivande tvåorna eftersom de bara är 16 stycken och ingen är handikappad.

Det är ett direktiv från regeringen. I deras letande efter att plocka bort lärare (så sparar man här!) har de hittat på en ny regel.

Varför känns det som att varje gång jag är glad för något blir jag straffad?

Jag var uppriktigt glad för den här "lilla" klassen.
Glädjen, när jag upptäckte att lärarna i denna klass, inte bara, var mycket duktiga men att de även håller barnens välbefinnande högt, var enorm
Om jag sen lägger till att alla lärarna hade fast tjänst kanske ni kan förstå hur nöjd jag var.
Fem år med samma, duktiga lärare.
För bra för att vara sant.

Min son går till skolan med glädje.
Han tycker det är urkul varje gång han lärt sig något nytt.

Helt till skillnad från vad min stora pojke gått och går igenom.

Det ska en kvinnlig minister till att skita i barns välbefinnande.

Men jag vill tänka som min far.

Jag vill tänka att efter regn kommer solen igen.

Därför gick jag på mötet i går.

Därför uttryckte jag min ledsnad och chock över att se att läraren som sabbat så mycket för min stora pojken finns i två av tre möjliga klasser som minstingen kan komma att hamna i.

Han kan inget gör den "torre" rektorn.

Ledsen och med tungt hjärta får jag nu hoppas.

Jag har sagt mitt och kommer att klottra pappret vi ska skriva på fullt med; "inte den otäckingen".
Och får jag inte rätt ska han få äta upp pappret "torrisen".